Noveller

Willman Willman, del 3 av 3

Fredrik Brehmer

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 22 januari 2009 05:00

Skriven av Fredrik Brehmer

Träffar: 839

Willman Willman, del 3

Jävlar! Det var fredag morgon. Rent spontant skrek Kolsten ut det. Halvhögt. Ingen skulle egentligen höra det. Han slängde ifrån sej tidningen. Reste sej upp. Gick iväg några steg i ren förtvivlan. Ut mot laboratoriet, men utan egentligt mål.

Han vände om, ändrade sej. Plockade upp tidningen som hamnat på golvet. Såg sej om. Rullade ihop tidningen, satte den under armen. Smög in på sitt kontor alldeles bredvid. Låste dörren. Satte sej vid skrivbordet. Slog upp tidningen igen.

– Det var som fan!

Han sa det viskande för sej själv.

Blicken föll på den storstilta rubriken upptill på : "Man sköt sin svärmor till döds". Ingen bild. Några meningar. Hänvisning till sidan fyra.

Kolsten bläddrade. Oroligt, okoncentrerat började han läsa brödtexten. Artikeln var tämligen liten i proportion till rubriken. Det var i förrgår det hände.

Willman. Det stod inget namn, men allt som nämndes i artikeln stämde in på honom. Ålder, sysselsättning och familjeförhållanden. Medelålders, arbetslös, gift men utan barn. Bosatt i stan. Intresserad av skjutvapen och jakt. Känd hos polisen sen tidigare, dock endast för ett smärre övergrepp. Ett knytnävsslag för några år sen. Den gången också mot hans svärmor.

Han var anhållen i sin frånvaro. Han hade försvunnit iväg hemifrån med detsamma. Polisen hade sökt honom på ett tiotal ställen. Utan resultat.

Han hade flytt till en källarlokal i ett hus i utkanten av centrum. Där var han i gott förvar hos sina kumpaner. Platsen var okänd för polisen.

Det var det här Willman kallade "caféet". De hade flyttat dit nyligen. Polisen hade avslöjat deras tidigare tillhåll. Gripit två av dom för inbrott i en radioaffär.

Huset ägdes av en snål gammal man. Lokalerna var så nedgångna att de i princip var omöjliga att hyra ut eller sälja. Mannen hade hyrt ut källaren billigt på villkor att han inte blandades in i skumma affärer. Det var bättre än ingenting. Själv höll han till på annan ort med hemlig adress. För säkerhets skull.

Det var bara hundra meter till det hus där doktor Kolsten hade mottagning och laboratorium. På fredagen skulle han dit, Willman. Orolig för det värsta. Livligt uppbackad av de andra. Kunde inte tänka sej annat än att det skulle gå bra.

Fram och tillbaka var det ju bara ett par hundra meter.

Han såg, spejade, spanade åt alla håll samtidigt när han promenerade dit. Framåt, bakåt, åt vänster, åt höger, ja till och med uppåt ibland.

Han ville egentligen springa. Undvek det ändå för att inte dra onödig uppmärksamhet till sej. Hade av samma orsak inte låtit maskera sej.

Han hade bara ett tiotal meter kvar. In på gården och längs gaveln på huset. Med enbart det i tankarna, räknande de återstående stegen och meterna, märkte han först inget.

Det var då det hände.

En bil hade kört om och stannat några meter framför porten. Två män klev just ur.

Först då reagerar han. Det var ingen bil vilken som helst. Inga män vilka som helst.

Han når porten i rätt sekund. Slinker in genom den. Ökar takten, men springer ännu inte.

Ser sej om. Ser de båda följa efter honom. Springande.

– Stanna!