Kortprosa

Anette Rosenberg

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 24 juni 2009 08:00

Skriven av Anette Rosenberg

Träffar: 1090

Vita näckrosens hemlighet

Den lilla sjön låg sagolikt vackert inbäddad i skogens alla dofter. Solvarma barrbeklädda stigar ledde ner till den och jag inbillade mig att endast jag kände till dess läge och intalade mig själv att jag var den första i världen som insupit denna underbara källa.

Näckrosornas tystnad var så färgstark att de bländade mig med sin skönhet, ljust rosa och vackert välformade, flöt de ute på den spegelblanka sjön. Tankarna förde mig tillbaka till alla exotiska växter jag sett i olika naturprogram på tv. De mest fantastiska skapelser som gärna efterliknas i våra moderna naturtrogna sidenblommor som numera säljs i näst intill varenda närbutik. Jag kan ofta se sidenblommor uppställda i fönstren bakom fördragna spetsgardiner i många sommarstugor som bommats igen inför vintern. Jag har inte riktigt förstått mig på idén eller syftet med alla tygblommor i de igenbommade sommarhusen. Är tanken med det att stugorna ska se lite mer bebodda ut då? De konstgjorda blommorna tappar förr eller senare sin energifyllda färgton och till våren har de övergått i en solblekt solkig färgskala.

De rosa näckrosorna var i alla fall äkta och nu hänförde de mig med sin skönhet och lusten att fånga upp en, endast en, med mina bara händer tog form i mitt huvud. Jag sökte med blicken utefter strandlinjen. Tänk om jag skulle ha turen att upptäcka en gammal gisten och bortglömd eka som låg uppdragen någonstans utmed strandkanten. Mitt hjärta slog två extra slag vid blotta tanken men till min stora besvikelse kunde inte mina ögon urskilja någonting som liknade en båt. Hur mycket jag än letade med blicken så fanns där ingenting annat än vass och små bergshällar som letade sig från skogskanten ner i den lilla sjön och förlängde stranden mot vattenytan.

Ibland kunde jag gå tillbaka till sjön på kvällen och se hur näckrosorna drog ihop sig till solnedgångens orangefärgade himmel och slöt sin berättelse till nästa dag. Jag kände en stark energi och önskade mig till näckrosens hemlighet.

Flera dagar i sträck återvände jag till min sjö, ja, den kändes som min. Jag hade inte träffat på en enda människa där sedan första gången jag upptäckte den. Djurlivet invid sjökanten var fantastiskt. Jag hade sett grodor, ekorrar, harar, rådjur och rävar ströva omkring ganska orädda, enligt mitt tycke. Nästan varje gång jag besökte sjön fick jag nya upplevelser av olika djurarter i skogens rum och fågellivet runt strändernas närhet fångade mitt intresse. Jag glömde ofta bort tiden när jag vistades vid sjön men det gjorde mig ingenting eftersom jag bodde ensam och det var ingen som satt hemma och väntade på att jag skulle komma hem.

En varm sommardag i mitten på juli hade jag bestämt mig för att gå runt hela sjön. Tidigare hade jag bara sökt mig en liten bit i taget åt vartdera hållet men aldrig så långt att stigarna hade mötts på andra sidan. Jag planerade att vara borta hela dagen och i picknickkorgen hade jag packat ner en rejäl matsäck. Sedan Edvin, min man, dog för fyra år sen hade min mage inte fungerat så bra. Minsta lilla förändring med måltiderna ställde till besvär med magen och den kunde krångla i flera dagar efter det. Jag var noga med att följa mina matrutiner och hade packat ner både fika och två mål mat som väl skulle räcka över dagen.

Förväntansfull gick jag längs strandkanten. Vissa partier var ganska svåra att ta sig igenom. De var överväxta av långt sirligt gräs och marken var gropig och svår att bemästra. Skönare var det när jag kunde strosa fram på små vältrampade stigar, formade av skogens djur, och plocka både smultron och blåbär efter stigens kant. Under promenaden roade jag mig med att trä upp bären på vackra grässtrån precis som jag gjort när jag var liten och varma nostalgiska minnen dök upp i mitt huvud . Jag njöt verkligen av dagens och sommarens utvalda utflyktsmål. Den första rasten skulle jag ta i den lilla gläntan invid den stora mossbevuxna stenen. Där hade jag varit ett flertal gånger tidigare och jag älskade den platsen. Den gav mig en rofylld känsla och när jag kom fram slängde jag mig ner bland ängsblommorna och lät fötterna glida ur skorna.

Det var verkligen varmt den här dagen och jag kände en stor lust att svalka mina svullna och svettiga fötter i det klara vattnet. Till min stora förvåning var vattnet fortfarande ganska kallt, trots att vi redan var inne i mitten på juli, men det gav en behaglig svalka till mina fötter. Den tunga silverlänken som Edvin gett mig i förlovningspresent satt runt min ena vrist och den tog upp kylan från vattnet och jag rös till i den heta sommardagen.

Efter ytterligare någon timmes promenad kom jag fram till motsatta sidan av sjön. Där hittade jag en slät och solvarm bergshäll och slog mig ner. Det kändes lite underligt att sitta på motsatta sidan och blicka ut över den spegelblanka ytan. Sjön tedde sig lite annorlunda från det här hållet och skogen på andra sidan såg både mörk och lite dyster ut. Där som jag bara för några timmar sedan känt mig så trygg och rofylld. Nu tyckte jag att molnen hopade sig där borta och såg oroande ut medan himlen här var ljust klarblå och molnfri.

Jag började känna hur det kurrade i magen av hunger men först ville jag ta mig ett dopp i min sjö. En gång varje sommar ville jag ändå känna vattnet omsluta min kropp. Egentligen var jag inte någon badentusiast men Edvin hade älskat vattnet och varje sommar hade vi hyrt en stuga vid havet och han hade njutit de veckorna över allting annat på året. Jag försökte hålla fast mina minnen vid Edvin och vi badade tillsammans, i alla fall en gång varje sommar.

När jag kommit en bit ut i vattnet föll mina ögon på en vit näckros som låg inbäddad bland alla de rosa. Jag kände en stark längtan att lyssna till den vita näckrosens hemlighet innan den slöt sig inför natten. Rosornas stjälkar snärjde mina ben och den vita näckrosen fästade min silverlänk och höll mig kvar. Hjärtats längtan ropade och jag gav efter utan minsta motstånd. Edvins armar slöt runt min midja och jag kände lyckan, återigen var vi ett.

På klipphällen låg en kvinnas kläder, hastigt avslängda. En måltid var fint uppdukad och i den flätade korgen låg två långa sirliga grässtrån omsorgsfullt trädda med sommarens solvarma smultron och blåbär.