Kåserier

Visst är det skönt att få komma in i värmen

Detaljer

Kategori: Kåserier

Publicerad torsdag, 15 november 2007 08:00

Skriven av Ulla Berglund

Träffar: 2544

Visst är det skönt att få komma in i värmen

Fredag eftermiddag. Årets första snö hänger i luften och jag är på väg hem efter att ha hämtat mina två barn 4 och 6 år på dagis. Arbetsveckan är slut och vi har ett par lediga dagar framför oss. Skönt. Vi går och småpratar om vad vi ska göra under helgen då jag plötsligt kommer ihåg. Nyckeln. Stoppade jag tillbaka den i väskan i går kväll eller…

 

Efter mycket letande i väskans alla fack och skrymslen förstår jag att den ligger kvar där inne på skåpet i hallen.
 
Väl hemma går vi runt huset, känner på alla dörrar och fönster som förståss är ordentligt stängda och jag önskar att jag varit slarvig även på den fronten.

Mannen och bilen är bortresta och kommer inte hem förrän sen söndag kväll.

Där står vi utanför en stängd dörr med våra röda näsor och kalla händer och vill inget hellre än att komma in.
 
Jag ser framför mej en helg hos några vänner eller hos farmor och farfar när jag plötsligt kommer att tänka på stegen. Stegen på baksidan av huset, den som sotaren använder. Den leder upp till husets snedtak och däruppe finns det en lucka som OM den är olåst ger mej möjlighet att komma in i huset. Ja, åtminstone till vindsutrymmet och när jag väl är där kan jag öppna en annan lucka och genom den komma ner i hallen. Jag har ett flertal gånger med hjälp av en stege klättrat UPP på vinden genom den luckan. Så nog ska jag kunna ta mej ner också. Fast utan stege förståss.
 
Jag berättar min plan för barnen och börjar klättra upp på taket.

 – Heja mamma, heja mamma, ropar pojkarna.

Och hejaropen behövs för taket känns mycket brantare för mina skälvande ben än det ser ut att vara nerifrån.

Jag är framme vid takluckan. YES, den är olåst. Jag klättrar in och pojkarna springer förväntansfulla till framsidans ytterdörr. Nu, nu snart ska dom bli insläppta. Jag tar mej fram till halluckan mellan allt bråte som finns här uppe. Allt från gamla toalettstolar, skidor högtalare och kläder till sänggavlar, lampor och lådor fulla med minnen.
 
Jag öppnar luckan och tittar ner i hallen. Att det var så högt mellan tak och golv hade jag inte tänkt mej. Hur gör jag? Hoppar jag, riskerar jag benbrott, och hänger jag mej i kanten på luckan riskerar jag att tappa taget och falla handlöst mot det hårda golvet och bli liggande och mina stackars barn blir inte insläppta…
 
Pojkarna trycker frenetiskt på dörrklockan och plötsligt ringer telefonen där nere också.

– Jag kommer jag kommer, ropar jag medan jag mer och mer desperat ser mej om efter en lösning.

Så får jag syn på den hoprullade linoleummattan, som vi med stor möda baxade upp när vi renoverade köket för några år sedan. Räddningen. Får jag bara ner den genom hålet kan jag sedan vig som en brandman glida ner i hallen.
 
Mattrullen är tung. Var jag får mina krafter ifrån vet jag inte men ner genom hålet kommer den och nu står den där jag hade tänkt mej. Men det ser fortfarande väldigt långt ut ner till golvet och tänk om mattrullen tippar när jag är på väg ner...
 
Telefonen har slutat att ringa men inte pojkarna. Dörrklockans plingande varvas med deras röster.

– Kommer du snart mamma? Vi fryser! Vad gör du?
 
Jag måste ha något mjukt att landa på tänker jag och ser mej omkring igen. Madrassen där borta får jag aldrig ner och kuddar och sovsäckar är inte tillräckligt många för att dämpa mitt eventuella fall.
 
OK, det får bli en klädhög. Jag sliter ner kappor, tröjor, skidoveraller och kostymer och till slut har jag en stor mjuk landningsplats där nere på hallgolvet. Smidigt som en brandman, nästan lika smidigt i alla fall, glider jag ner på mattrullen och springer och öppnar dörren för mina barn.

Då ringer telefonen igen. Det är min man

– Hej, jag ringde för en stund sedan men fick inget svar.

– Jag var uppe på vinden och grejade lite.

Under tiden står mina barn och tittar med stora ögon på mattrullen och klädhögen. Ett brett leende sprider sej i deras ansikten när de förstår hur deras mamma tagit sej ner från vinden. Mannen ska få en utförligare förklaring både från dom och mej när han kommer hem söndag kväll.

Allt det här tog högst tio minuter, men kändes som en evighet.
 
Numera är takluckan alltid låst och jag har alltid min nyckel med mej.