Kortprosa

Vinnare i jultävlingen 2008: När änglarna landar

Arne Enarsson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 22 december 2008 08:00

Skriven av Arne Enarsson

Träffar: 1145

Vinnare i jultävlingen 2008: När änglarna landar

“Gråter du farfar”, sa Oskar storögt.

Den gamle torkade sig snabbt över ansiktet med tröjärmen.

“Nädå”, sa han undvikande, “jag fick något i ögat då en gren daskade till mig.”

“Dumma gren, säg vilken det var så ska jag såga ner den med detsamma” tjoade Oskar och viftade hotfullt med sitt plastmotorsåg.

“Bry dig inte om det du, det var mitt fel som inte såg upp. Spring och hjälp din pappa att hugga några grankvistar att lägga framför trappan istället!”

Pojken skuttade iväg medan han väntade kvar vid bilsläpet där granen redan låg. Numera blev han matt vid minsta ansträngning men föredrog att skylla sin svaghet på medicinerna.

“Kör ni i förväg, jag tror att jag går hem”, sa han när sonen och barnbarnet staplat upp de doftande grankvistarna på släpet.

Sonen såg forskande på honom. “Du tar vägen då, det är snart mörkt?”

“Visst.” I helsike han skulle, det var kanske sista gången han gick här.

“Jag går med dig farfar, jag hittar hela vägen”, sa Oskar hjälpsamt.

“Det blir kanske lite drygt...”

“Ja, och du har väl inte glömt att mamma och farmor ska baka pepparkakor och koka knäck. Du måste hjälpa dem”, påpekade sonen snabbt och höll upp mobilen med en frågande blick.

Den gamle nickade.

“Visst ja! Vi ses farfar!” Oskar hoppade in i bilen och den gled försiktigt iväg på den frusna skogsvägen.

Han gick ett kort stycke på vägen och vek sedan in i storskogen. Här i svackan sköt han sin första älg för många år sedan, då var hela området ett kalhygge. Nu stod granarna mäktiga och tysta, som i givakt inför den som planterat, röjt och gallrat dem. Lite längre bort hade en stor gran blåst omkull. Det är alltid tråkigt men det går väl an då de gamla faller, de som redan gjort sitt, de mogna. Men när de unga och livskraftiga träden stupar är förlusten mångdubbelt värre.

Plötsligt sprang en hare upp framför honom, som en vit ulltuss kryssade den mellan stammarna innan den försvann över höjden. Stackars hare tänkte han, den har det inte lätt dessa snöfattiga vintrar. Fel klädsel gör den utsatt, den lever i sin rätta miljö men passar ändå inte in. Han hade heller aldrig passat in, inte någonstans. Men hade gillat läget, som man säger nuförtiden, tagit över gården, gift sig, fått barn, förvaltat arvet och lämnat ifrån sig stafettpinnen till nästa tävlande i livets lopp. Oräkneliga var de timmar och dagar han tillbringat i skogen, ett ständigt slit med tankarna som enda sällskap. Nu var arbetsdagen slut men tankarna fanns kvar, och ensamheten Trots närheten till sina älskade finns det vissa vägar man inte kan dela.

Han satte sig att vila på en mossklädd sten. Aldrig att han suttit på så mjuk och grön och tjock mossa, den kändes som den skönaste fåtölj. Skogen var påtaglig och närvarande på ett sätt han inte känt sedan ungdomen, sjudande av liv och kraft trots årstiden, vilotiden. Ett meståg drog förbi, kvittrande och pickande var de som en egen organism som böljade fram på jakt efter den livsviktiga födan. Så blev han varse att kinderna var våta igen och frånvarande torkade han av, värst var grenarna var besvärliga idag...