Noveller

Vinnare i jultävlingen 2007: Gott Jul

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 21 december 2007 08:00

Skriven av Gun Berger

Träffar: 1840

Vinnare i jultävlingen 2007: Gott Jul

Det var julafton, även om han inte riktigt trodde på det. Snön hade lagt ett tunt täcke över gräsmattan. Naturen själv hade pyntat trädens grenar med istappar och rimfrost. Ur skorstenen vällde en kraftig rök. Det var det säkraste tecknet. På julafton dög bara den finaste björkveden, som lagrats bakom uthuset. Från tidiga morgonen till sena kvällen skulle björkveden spraka i spisen.

Sven satt på uthusets stentrappa. Byxorna var fuktiga av den smältande snön. Men han brydde sig inte. Det kunde kvitta att det var jul. I år skulle det ändå inte bli som det brukade. Han lade sin hand på den tomma platsen bredvid sig. Där brukade hon sitta. Här brukade de båda sitta just vid den här tiden på dagen och fantisera om vad som fanns i paketen under granen. Förra året hade Marjatta lovat honom en kyss om han gissade rätt. Men han hade inte lyckats och i år var det försent. Marjatta hade åkt. Och hon hade sett förväntansfull ut.

– Gott Jul, Gott jul, hade de sagt och startat snöbollskrig. Sprungit runt huset, mulat varandra och gjort änglar i snön. Marjatta hade snabbt lärt sig svenska men Gott Jul hängde kvar. Det var som en hemlig kod emellan dem.

– Sven, kom, det är kaffe, äkta kaffe!

Mamma hade öppnat fönstret. Rutorna immade, värmen strömmade ut. Han hörde hur hon njöt av att säga det, äkta. Kaffe på nymalda bönor i den stora kopparkitteln. Han kunde inte motstå frestelsen att få doppa tjocka vetebrödsskivor i det heta kaffet.

– Tänk, för två år sedan visste jag inte hur jag skulle få ihop till något julbord och nu har vi allt och mer därtill.
    
Mammas kinder glödde. Hon lade in några nya vedträn i spisen.
    
– Ja, tack och lov att det eländiga kriget tog slut. Farfar drack på fat och surplade så katten som låg i hans knä slutade spinna.
    
Om kriget hade fortsatt då hade Marjatta varit kvar i stugan. Då hade hon suttit där bredvid Sven och doppat bröd i kaffet. Förresten hade det inte gjort något om de inte haft bröd eller äkta kaffe heller bara Marjatta hade varit där.

Det hade kommit ett telegram, allt hade gått så fort. På knagglig svenska hade det stått att Marjatta väntades hem till sin mor den nittonde november. Soili Mäkinen skulle möta upp sin dotter på Helsingfors centralstation klockan 17.38. ”Jag har gula hatten i handsken och fifta med”. De hade skrattat först åt de roliga orden men längre ner i texten kom allvaret. Marjattas biljett var betald och kunde hämtas ut på postkontoret. Längst ned på papperet stod några meningar på finska och mor bad Marjatta läsa. Hon stod länge tyst. Det rann tårar utefter kinderna och Sven tänkte att det var något vackert hennes mamma hade skrivit till henne. Något hemligt, bara för henne. Men Marjatta grät för att hon inte kunde läsa, inte förstod orden. Hon hade tappat sitt språk och hur hon än letade hittade hon det inte.

– Yxi, kaxi, försökte farfar men Marjatta förblev stum.

De lekte den kvällen och allt var nästan som vanligt. När alla somnat smög Sven in till Marjatta. Han ville trösta henne men hon sov djupt.

Nästa morgon sa han till henne att hon kunde lita på honom. Han skulle göra allt för att hon skulle slippa resa. Men hon vände sig bort.

– Du förstår inte.

– Och du förstår ju inte heller, språket. Du kan ju inte finska längre.

– Jag kan lära mig. Jag lärde mig ju svenska.

Hon ville alltså resa och han som trott något annat. Mamma och pappa sa inte mycket. De ägnade sig åt det praktiska. Mamma strök och lagade Marjattas kläder. Sydde en förklädesklänning i blått ylle. Pappa sulade hennes stövlar och lagade den gamla resväskan.

Marjatta försvann. Strövade ensam i skogen, kom tillbaka med sturig min.

– Varför vill hon ha dig nu? Hon kunde ha hämtat dig för länge sen.