Krönikor

Veckans text: Lyckoslanten

Annmarie Forsell Nilsson

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad tisdag, 02 december 2008 08:25

Skriven av Annmarie Forsell Nilsson

Träffar: 1970

Veckans text: Lyckoslanten

Spara och Slösa, det var två flickor jag läste om som barn. Spara hade alltid pengar kvar och skötte sig exemplariskt. Hon la inte ut någon krona på det som hon inte behövde, utan sparade till något stort och viktigt. Slösa gjorde av med alla pengarna och fick stå i skamvrån och ångra allt hon hade spenderat. Denna tidning slukade jag och såg mig själv som Spara, för Slösa ville jag inte vara.

Åren rann förbi. Jobben avlöste varandra, lönen var alltid under medel och jag räknade och räknade pengar för att få dem att räcka till mat och hyra tills nya lönen anlände. Vi hade ju alla fått lära oss att man inte får göra av med mer än man har. Samhället räknade med detta och jag stretade på och försökte göra rätt för mig. Arbeta och betala räkningar, det var det som var meningen med livet.

En dag gick jag förbi en fin butik i centrum, med härliga klänningar i skyltfönstret. Ute var det grådisigt, dropparna hängde i luften och trottoaren var mörkt fuktig. Gick fram och tillbaka utanför affären, tog mod till mig och steg in. Klänningarna hängde på rad, röda, gröna, lila i olika modeller. Kände på tyget, luktade på dem och kände doften av fräschhet, klänningarna lyste. Jag fastnade framför en klänning som var rödblommig upptill, insydd under bysten och kjolen draperad av svart tyg. Nu var Slösa i farten, idag ville jag ha en underbar klänning. Jag ville känna mig fin och bli uppvaktad på kvällen, när jag skulle gå på Baldakinen och dansa.

Vi svängde runt på dansgolvet, klänningen svepte runt benen som räckte ända till de högklackade svarta skorna. Musiken spelade dansbandsmusik, rörelserna och stegen dånade i golvet. Jag dansade och svävade i luften, glömde det hårda och bistra och kände mig som en prinsessa. Resten av månaden fick jag leva på gröt och korv. Fast jag gillade att vara Slösa, det var roligt.

SEB varslade om uppsägning. Flera av oss som arbetade skulle få lämna banken. Det var bankkris i Sverige. Tidningarna skrev metervis om krisen och riksbanken höjde räntan till 500 procent. Stödpaket till bankerna utlovades. Många familjer fick lämna sina hus efter det att de blivit arbetslösa. Sjukskrivningarna ökade, och sjukkassan satte i system att förtidspensionera så många som möjligt. Sjukkassans anställda fick bonus, efter hur många de kunde sjukpensionera. Många var det som ville gå på utbildning eller rehabilitering. Vi hade lärt oss från barnsben att jobba och göra rätt för oss.

Högkonjunkturen tog vid och hela samhället gick på högvarv. Företagen gjorde stora vinster år efter år. Arbetskraften var eftersökt och man ropade efter utbildad personal. Cheferna ropade på högre löner. Bonussystemen infördes, ju mer företaget gick med vinst, desto större bonus. Strävar man endast efter stora vinster varje år, så glömmer man det långsiktiga i ett företag. Det är ju meningen att plattan i företaget skall vara stadig. Den skall inte gå att rubba även om det gungar högre upp i toppen. Arbetskraften är ju själva själen i ett företag, det är den som stöttar, ställer upp och för företaget framåt, med riktlinjer från cheferna. Det är en kraft att vara rädd om och värna om. Se till att de, efter många års slit och glädje i arbetet, kan känna sig trygga. Veta att företaget, står bakom dem. Företagen borde ha lagt undan slantar för att för dem igenom lågkonjunkturen och sig själva.

Flera företagsledare stod häromveckan i TV och ville ha hjälp av fader Reinfeldt. Vart hade alla pengarna från högkonjunkturen tagit vägen? Blev bonusarna för höga? Vem skall träda in när vi har gjort av med våra pengar? Är det så enkelt att be moder Svea skjuta till det vi har spenderat, utan att tänka långsiktigt. Ett land byggs upp underifrån, utan arbetande människor fungerar inget företag. Visst behöver vi chefer, de är också människor med känslor och behov som alla vi andra, men behöver chefer så ofantligt höga bonusar? Vi kan inte mer än äta oss mätta och dricka till en viss grad. Blir man lycklig av så mycket pengar? Lyckan ligger inte i hur mycket pengar man har på banken, den finns inom varje människa. Vi kan dela med oss av det lilla vi har och det gör många i Sverige. Någon annanstans i världen kanske ett barn får mat för dagen och magen slutar ropa.

Den här finanskrisen är ju något alldeles exceptionellt. Vi har inte varit med om det tidigare. Hur var det på 30-talet? Vi klarade det med hjälp av Saltsjöbadsandan. Den byggde upp och stöttade Sverige. Idag är det ett rent IT-samhälle för stora delar av världen och hela finanssystemet kollapsar. Pengarna flödar fram och åter i olika kanaler och ingen har koll på var det började eller hur det slutar.

Vi har en hel grupp underbetalda, arbetslösa, pensionärer med flera som har en månadsinkomst som understiger 10 000 kr i månaden i vårt land. Jag tycker att vi kan ställa oss upp, ta varandra i handen och gå till fader Reinfeldt och be om kompensation. Vi har inte spenderat, vi har kämpat för att få det att gå ihop. Vi har arbetat för företagen och Sverige. Kan företagen be om det, så kan vi.

Många av oss läste Lyckoslanten som barn. Har våra företagare läst den?

© Annamarie Forsell Nilsson

”Lyckoslanten” får Veckans hedersomnämnande den 5 december 2008