Noveller

Veckans text: Jag har ingen syster

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 27 augusti 2010 11:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 593

Tretton år, så länge har Josef levt och så länge har han känt Teresa. Hon har alltid funnits där, hans älskade storasyster. Hon har alltid tagit hand om honom och brytt sig om honom. Andra storasystrar, och storebröder också för den delen, slår sina småsyskon, men inte Teresa. Hon har alltid varit hans vän. Hon har tröstat honom när han varit ledsen, skrattat med honom när han varit glad. Det var hon som lärde honom uttala sj-ljudet genom att säga skitstövel (att säga fitstövel till någon man är arg på ger inte riktigt den rätta effekten). Det var hon som lurade honom att tro på tomten ända tills han var nio år. Det var hon som hittade på alla roliga lekar, hon som hade alla idéer och hon som var så nyfiken och påhittig. Men nu är det annorlunda.

När Josef kommer hem vid halv fyra är ytterdörren låst. Men han vet ändå att Teresa är hemma, trots att hon enligt schemat på kylskåpet inte slutat skolan än. Han låser försiktigt upp ytterdörren, går in och tar av sig skorna. Så tyst han kan går han in i köket och häller upp ett glas mjölk åt sig. Så tassar han förbi den låsta badrumsdörren och in i sitt rum där han sätter sig på sängen och försöker läsa en bok. Men koncentrationen sviker. Han anstränger sig till det yttersta för att försöka höra något från badrummet. Han vet att Teresa är där inne och han vet vad hon gör. Och hon vet att han vet. Trots att ingen av dem sagt något, trots att ingen av dem sett något. Egentligen vill han springa dit, sparka upp dörren och skrika stopp. Men han sitter kvar. Han vågar inte röra sig och han vet att när badrumsdörren öppnas kommer han att låtsas vara djupt försjunken i sin bok i den händelse att Teresa skulle få för sig att gå in och hälsa på honom. Fast det gör hon aldrig, hon låtsas att hon inte märkt att han kommit hem.

Vissa dagar har han en annan teknik. Han slänger igen ytterdörren och försöker föra så mycket liv som möjligt. Det blir som ett tecken till Teresa, han vet att när hon hör honom får hon dåligt samvete. Då kan han ibland se hur en rödgråten skugga fladdrar genom hallen och snabbt ut genom bakdörren och då är det hans eget samvete som skaver. Han vet aldrig vad han ska göra, han är rädd för Teresa, och rädd om henne. Ibland är ilskan så gigantiskt stor att han har lust att slå henne, banka skiten ur henne tills hon inte kan andas mer. Andra stunder är skulden starkast och han vill straffa sig själv för vad det nu är han gjort mot henne som gjort henne så illa. Ibland känner han sig bara sviken, hur kan hon göra så mot honom? Förstår hon inte hur ont det gör? Lättast är att inte tänka på det. Josef flyr från vardagen med böcker och dataspel, han har aldrig läst så mycket böcker som nu. Ibland önskar han att han hade någon att prata med. Men han vågar inte prata med någon i skolan, alla vet redan att något är fel, en del är tysta och undviker honom, andra är nyfikna och ställer frågor, men han kan inte svara och undviker dem. Han kan inte längre umgås med sina kompisar, vill inte riskera smärtsamma frågor. Och han kan absolut inte prata med kuratorn, då skulle han bryta det tysta löftet till Teresa om att ingenting säga. Den sista han skulle kunna prata med är mamma, hon går redan som på nålar, skriker och gråter om vartannat. Han skäms för henne, samtidigt vill han trösta henne men han vågar ingenting göra. Han vandrar som i en dubbla av rädsla och feghet.

Teresa skär sönder sina handleder, men ärren i Josefs själ blir ännu djupare. Hon spyr tills magsäcken är alldeles tom och den sura magsyran fräter sönder Josefs värld och medvetande. Hon svälter sig själv tills endast ett tunt skelett återstår av hennes vackra kropp, och samma sak händer med deras kärlek. Kärlekshullet försvinner liksom, det glada och lätta, kvar finns bara en tunn tråd som håller dem samman. Den hårda kärnan av vänskap finns fortfarande kvar, men den är inte som förut. De kan inte kramas längre, för Josef får kväljningar av att känna Teresas utstickande revben under sina fingrar och känna den svaga doft av spyor som tränger igenom den vanliga goda systerdoften, och Teresa drar sig undan, rädd för all sorts beröring. Och de kommer aldrig mer att kunna hålla varandras händer, för tänk om Josefs fingrar skulle råka vandra upp över Teresas handled och snudda vid de uppstickande ärren. De kan inte prata längre, varje samtalsämne är riskfyllt, vanligt småprat är som ett minfält, när som helst kan något explodera och ingen av dem har modet att riskera att spränga sönder tillvaron. De kan inte vara tysta, för i tystnaden finns blickarna och andetagen och dofterna och tankarna, och de förråder alla känslor. Men blickar och tankar talar inte rakt ut och de blir lätt missförstådda, och missförstånden blir ödesdigra. Därför går inte Josef in till Teresa, han har inte varit i hennes rum på flera månader. Visst träffas de, det är oundvikligt när de bor i samma hus, men de är aldrig ensamma.

Tänk om Teresa bara försvann. Tanken kommer allt oftare till Josef. Det vore så enkelt. Då kunde han leva igen, prata, skratta, andas igen. Då skulle han få sitt liv tillbaka. Men så fort han tänkt tanken ångrar han den, hur kan han tillåta sig att ens tänka något sådant? Hon är ju hans syster. Fast tanken kommer tillbaka, han skulle kunna ha så många vänner, mamma skulle vara så glad, de skulle kunna göra så mycket saker, gå på bio, äta på restaurang, ta en fika, allt möjligt som nu är omöjligt. Josef stirrar ner på texten i boken och försöker att koncentrera sig på historien för att stänga tankarna ute, det är förbjudet att tänka på ett liv utan Teresa.