Kortprosa
Veckans text: Farfar, hör du?
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad fredag, 17 september 2010 12:00
- Skriven av Anna Nygren
- Träffar: 451
Susannas farfar dog häromveckan, säger mamma plötsligt. Han var över nittio och det var nog bra för farmorn.
Och jag skriker ett ljudlöst skrik för att överrösta hennes ord och mina tankar. Jag stoppar in en tänkt trasa i munnen på henne, bankar henne orörligt gul och blå tills hon blir tyst. Jag sitter stilla och låtsas inte höra, för så får man fan inte säga. Inte nu.
För nu är det min farfar.
Min farfar som ligger i sängen, liten som ett barn, en frottéliknande filt, en gigantisk turkos t-shirt, bakochframvänd.
Kropp full av svullnader, hårt och oformligt. Ögonen slutna av blåslagna ögonlock och glesljusa ögonfransar hopkletade av gegg. Munnen öppen och torra läppar och fnasig tunga. Levrat blod och plåsterlappar. Ansiktet som, som blåbärsmuffins, har blå fläckar under gråglåmig hud.
Och ur mungipan rinner ljusrosa slem. Samma färg som farfarssaften, den som är så… Rosa, att den knappt smakar någonting alls.
Kommer du ihåg det, farfar?
Kommer du ihåg äppelpaj och vaniljsås och du vispade och vispade, tills såsen var så tjock att skeden stod rakt upp när man satte den i skålen.
Kommer du ihåg hemgjorda styltor och mina barnfötter på klossarna och mina barnhänder runt smala träplankorna, och dina händer runt mina.
Nu rör mina nästanvuxenhänder vid dina men de som kunde vara så starka är liksom stelt kraftlösa och jag nuddar vid tejp och slangar in, slangar ut.
Kommer du ihåg bamsekramarna, så hårda att jag nästan slutade andas. Nu är det som om någon kramar ihop dig, för du ser så liten ut.
Och kanske var det bra för Susannas farmor att en farfar dog, men för min farmor är det inte det, får inte vara det. För min farfar får inte dö, fast nu ligger du ju och gör det i alla fall, varför kan du inte lyssna?
Farfar, hör du?
Jag tänker att jag borde skrika för du hörde ju dåligt redan innan. Men jag vet inte vad jag ska säga.
Din hörapparat pep, det hörde jag när jag var nära, nu är det maskinen bredvid dig som piper.
Och jag skräms av allt som plötsligt blivit du, fast det inte brukar vara du, inte brukar vara farfar.
Och jag kan inte riktigt gråta, det är bara som om något trycker ihop mig, som dina kramar fast mer obehagligt.
Och jag vill säga något men munnen kan inte prata.
Jag vill säga att du är min allra allra bästa farfar, fast du ligger där och bara ser äcklig ut med flagig hud och blodklumpar och sjukhussaker.
Jag längtar efter din saft och din vaniljsås, fast det inte ens var gott. Jag längtar efter dina kramar, fast jag tyckte det var pinsamt att fortfarande låtsas att varje kram var en styrketävling, för jag är ju stor nu. Jag längtar efter dina paket, inslagna med massor av tejp och du säger ”gediget arbete”. Och dina sjukögon har inte längre glimten, jag saknar den.
Farfar, jag försöker bara säga, fast jag är tyst och fast du inte hör, att ditt torra skratt gör världen lite roligare och du är min allra allra bästa farfar.
© Anna Nygren
”Farfar, hör du?” är Veckans texten den 17 september 2010
Kommentarer
En text som flyter rakt in i hjärtat!
Kram!
ML
RSS-flöde för kommentarer på denna post