Noveller

Veckans text: En ny familj

Dan Andersson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 18 mars 2011 11:00

Skriven av Dan Andersson

Träffar: 407

Det började i alla fall lyckligt.

De nio månaderna Adrian växte i Mirandas mage var hennes och Tommys lyckligaste tid tillsammans. De flyttade till en större lägenhet, fixade barnkammare och barnsäkrade allt. Tillsammans planerade de barnledighet och öppnade bankkonton, allt för att vara förberedda när barnet kom. De köpte leksaker och barnvagn och blöjor och allt annat som kunde tänkas.

Mirandas värkar kom igång ett par dagar innan utsatt datum. Med bultande hjärta körde Tommy dem till förlossningen. Miranda satt i passagerarsätet och fokuserade på att andas. De var båda spända och nervösa.

De spenderade natten på förlossningen. Allt gick bra. Miranda använde lustgas och fick ryggbedövning. Tommy satt bredvid och höll henne i handen. Framåt småtimmarna föddes den lilla pojken. De hade redan bestämt sig för att döpa honom till Adrian. När barnmorskan torkat av spädbarnet och lagt honom till Mirandas bröst brast Tommy ut i tårar. Adrian var så liten. Så sårbar. Hans små skrik var ljud som öppnade dörrar i hans hjärta som han själv inte visste fanns.

Miranda såg ned på sin son. Pojken låg naken och spretande på henne och sökte efter hennes bröst. Han var blöt. Varm och klibbig. Ögonen var halvt slutna och han utstötte hesa läten. Försökte skrika med fostervatten och slem i halsen. Blicken var suddig och svart.

De mörka ögonen utstrålade en uråldrig ondska.

Mirandas mun blev torr. För ett ögonblick var hon på väg att slänga iväg barnet med ett tjut. Hon sansade sig. Det var hennes barn. Vad tog det åt henne? Medan Adrian trevande började dia från henne gömde hon ansiktet i händerna och skämdes över sina hemska tankar.

De spenderade tre dygn på BB. Miranda berättade aldrig vad hon känt första gången hon såg Adrian. Det var normalt att känslorna blåste upp till storm under en förlossning. Hon hade läst om det. Det var ingenting som behövde ältas.

När det var dags att lämna BB blev hon ängslig. Hon försökte övertyga Tommy om att de skulle stanna längre. Han log och strök henne över kinden och sa att han hade längtat till att de skulle få komma hem. Det fanns ingen anledning till att de skulle stanna kvar.

I bilen hem satt Adrian och Miranda i baksätet. Tommy körde. Adrian sov i bilbarnstolen. Han hade en blå mössa på huvudet. Miranda såg på honom. Försökte frammana känslor. Försökte känna kärlek. Hon var nära att börja gråta. Hon kände ingenting. Hennes hjärta var ett hål. Hon blev arg på barnet i bilen. När hon varit gravid hade hon smekt sin mage, skrattat när hon känt hur det sparkat där inne och hon hade känt kärlek till sitt barn. Nu hade barnet kommit ut och bestulit henne på den kärleken. Miranda såg ut genom fönstret. Betraktade stadsmiljön som for förbi. Hennes hjärta bankade snabbt i bröstet.

Tommy var så stolt när de kommit hem. Han kramade om henne och talade om att han älskade henne. Hon log svagt till svar och sa att hon var trött. Tommy klappade henne. Han lade Adrian på golvet och satte sig ned bredvid. Han satt där och såg på barnet. Hans ansikte lös. Miranda såg att han var lycklig. Hon låste in sig på toaletten. Spolade i kranen och grät. Hon kräktes.