Noveller

Veckans text: En dag att minnas

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 03 februari 2012 12:00

Skriven av Anna Wandlandh

Träffar: 983

Idag gällde det. Idag var det den stora dagen när jag hade chansen att göra mamma och pappa stolta. Speciellt pappa, för han sysslade just med fyrhjulingar. Det var han som hade gjort min fyrhjuling. Det var han som hade målat de små detaljerna på hjulen och satt en liten nummerlapp längst fram på den så att man skulle känna igen den.

Tävlingen började på eftermiddagen så jag hade god tid att förbereda mig på. Pappa och jag var ute tidigt i morse och tittade så att allting fungerade som det skulle, och det gjorde det. Jag hade satt på mig hjälmen och åkt en ganska lång bit ifrån pappa, som stod med ett tidtagarur i ena handen för att se hur lång tid det skulle ta för mig att åka den sträckan mellan mig och pappa. Han skrek så högt han kunde att jag kunde börja köra. Jag började gasa och DÄR var jag igång! Jag hade full gas och det gick undan. Pappa var verkligen imponerad. När jag var förbi pappa stannade han uret och tittade på tiden. Det var inte mer än en minut ens. Bara 49 sekunder. Pappa var nästan helt mållös. Men sen fick han fram att han var otroligt stolt över mig. Han trodde verkligen att jag skulle vinna tävlingen.

Pappa och jag var ute hela dagen och övade och jag blev bara bättre och bättre. Vi övade även på längre sträckor. Det gick hur galant som helst, tyckte pappa.

"Du vinner garanterat tävlingen", sade pappa och var överlycklig.

I precis samma stund hade klockan slagit tre och det var dags att ge sig av till tävlingen. Fyrhjulingen hade pappa kört upp på ett släp efter bilen. Det var det enda sättet att förflytta fordonet på. Det var inte så långt till arenan, vilket jag tyckte var bra, för jag kunde knappt bärga mig! Jag var så spänd att det pirrade i magen!

Väl framme så parkerade pappa bilen på parkeringen precis bredvid arenan, och jag fick köra in fyrhjulingen på banan. Mamma och pappa gick och satte sig längst fram på läktaren så de kunde ha bra utsikt över tävlingen. Tävlingen började om tio minuter, och under tiden jag väntade tog jag upp en trasa ur fickan för att putsa rent backspeglarna. Jag tog mig en titt på de andra tävlande och jag kunde se hur smutsiga deras fyrhjulingar var. Ägarna verkade inte bry sig så mycket. Och när jag väl hade tittat på fyrhjulingarna så tog jag även en titt på vilka som skulle vara med och tävla. Jag tittade åt vänster och åt höger, men jag kände inte igen en enda människa som skulle vara med och tävla. Eller jo, där! Det var min kompis, Andreas! Jag höjde armen för att vinka åt honom, men han såg mig inte. Han stod och pratade med sin pappa. Jag kunde slå vad om att de pratade taktik.