Noveller

Veckans text: Det mörkaste mörker kan inte släcka ljuset

Amanda Mattsson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 07 oktober 2011 11:00

Skriven av Amanda Mattsson

Träffar: 657

Emma

När livet ställs på sin spets. När allting rasar. När sådant man tagit för givet plötsligt rycks bort ifrån en. Hur kommer det sig att det inte är förrän då som man ser klart? Varför inser man aldrig vad man har förrän man håller på att mista det?

Det var så orättvist.

Hon kunde inte bli kvitt tanken där hon satt och betraktade den medvetslösa systern. Hur kunde livet vara så fruktansvärt orättvist?

Försiktigt strök hon undan en solblond hårslinga från det blåslagna ansiktet medan känslorna yrde omkring inom henne. Ilska, sorg, förtvivlan, och någonstans också ånger. Ånger över sina egna val. Ånger över att ha låtit sig själv bli så förblindad.

Det skiljde bara ett år mellan dem, alltså hade de haft goda förutsättningar att bli inte bara varandras systrar utan också varandras bästa vänner. Men så hade det aldrig blivit.

Av någon anledning hade hon alltid sett sin syster som en rival. En rival som hon aldrig kunde vinna över. För vem kunde tävla med vackra, begåvade och godhjärtade Mikaela? Nej, hon hade erkänt sig besegrad redan från början. Och det hade fyllt henne med avundsjuka och bitterhet. Hon hade stängt människor ute, slutit sig i sitt egna lilla skal. Sedan, så fort hon hade fått möjlighet, hade hon stuckit. Utan att ens vända sig om hade hon lämnat hemmet, familjen, barndomen bakom sig. Hon hade trott att det äntligen skulle göra henne fri. Man blir aldrig fri av att fly, tänkte hon för sig själv. Bara ännu mer fången.

”Och det var aldrig en tävling för dig, eller hur?” frågade hon den djupt sovande systern. Hon suckade. Åter igen kom tanken tillbaka till henne. Så orättvist. Så fruktansvärt orättvist.