Kortprosa

Veckans text: Den bittre gruvarbetaren

Elin Fransson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad fredag, 26 augusti 2011 11:00

Skriven av Elin Fransson

Träffar: 672

Mellan våra skummande glas ligger alla familjefoton vi aldrig tog. Hans grågröna ögon: Rynkan mellan ögonbrynen har blivit mindre, men inte tillräckligt osynlig för att jag ska kunna bortse från den.
     

Vi går bredvid varandra på kullerstensgatan. När den delar sig tar han höger och jag vänster. Barnen på trottoarkanten kommer aldrig bli våra.

*

Du är en schaktsvart Volkswagen Polo
du är kisspaus med svanar utanför Örnsköldsvik
och stark kulingvarning på Höga Kusten
du är Guinness med len skumkrona
Margherita utan ost med vegetarisk pommes frites
och snabbkaffe på två timmar

Du är bockskägg, tysk porrmustasch, blanksnagg
du är tjugofem par tusenkronorsjeans
och lika många t-shirts
men tio sockar för hundra spänn
med lika många hål i

Du är Fredrik Lindström
du är Per Morberg
du är Gordon Ramsay
eller nä, du är nog katten Findus

Du är yxan genom garagegolvet
femhundra spänn i pantburkar
hörnsoffan utan mittkudde
du är nattöppet Statoil
Resorb i plastmugg
minigolf på hundrafemtioåtta slag
en fasttejpad toffla på festival
skamtårar på en mur
utanför Svenska Kyrkans tält

Du är fyrtio grader under dubbla duntäcken
fjunig nacke och rosa under-cut
du är nybakade scones med mjölkfritt Milda morgonen efter

Du är ett leende per år en kram per livstid
du är mangolassi i New Delhi

*

Jag vaknar med något vitt och klibbigt mellan fingrarna: Är jag Spiderman eller bakade vi bröd igår? Brödskorpsknaster i mitt öra, det stämmer alltså. Det droppar mjölkfritt Milda på lakanet.
     

Du har rostat dem precis exakt som jag vill ha dem. En marmeladklick glänser på din kind, du har rakad dig precis exakt som jag vill ha dig. Ditt ansikte är en stjärnhimmel av små vita blodiga papperstussar. Du har mjäll på din axel, som egentligen är vetemjöl Special och kuddkrigsdamm.
     

Vi väntar på snabbkaffet. Det tar två timmar, så att jag inte ska behöva gå hem direkt. Du har lagt fem filter i bryggaren. Sconessmulorna kittlas under täcket, du jagar bort dem med kultursidorna. På bordet står våra skor och flinar, de har gräs under sulorna och stearin på tårna. Om man leker blindbock med marschaller får man skylla sig själv.
     

”Men åter till smulorna”, säger du och lägger en marmeladklibbig hand på min mage. ”Hur går det egentligen med äggen, älskling?”
     

”De behöver några minuter till, och kaffe.”

Vi väntar, vi dricker folköl, vi spelar minigolf, vi lägger oss på studsmattan i trädgården och torkar i solen. Då plötsligt är det dags!
     

Ett surr susar genom hela härligheten, hela havet stormar, smådjur flyr ur buskagen, fiskar kryper upp på land: Äggen är befruktade!

Tre år senare är kaffet klart. Då har det runnit genom alla filter och blivit en fossil av sump. Äggen var för gamla, de skämdes, de var utbrända. Vi slängde dem där vi visste att de hade sällskap. Nu vilar de under byrån i sovrummet, med sconessmulorna.
     

När de vilat ut kanske de kommer fram igen.

*