Noveller

Veckans text: Bonusbarn

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 15 oktober 2010 11:00

Skriven av Katrina Mann

Träffar: 464

Anette gifte sig vid 38 års ålder med Göran som var änkling med en dotter på 8 år. Flickan var tystlåten och lugn, söt som en ängel med nästan vitt hår i ett moln runt hjässan, eftertänksamma gråblå ögon och ett smältande leende. Anette älskade både Göran och hans dotter och trodde ibland att bröstet skulle sprängas av alla känslor. Då var hon tvungen att svalka sig med iskallt vatten i ansiktet och på halsen för att inte lyfta från jorden och sväva iväg.

Efter bröllopet njöt de nygifta av en vecka på tu man hand i en liten stuga på västkusten, och därefter flyttade Anette hem till Göran. Han hade en bilverkstad tillsammans med sin bror och de hade periodvis mycket att göra. Anette trivdes med att ta hand om Sara, det var roligt att låta flickan delta i hushållsbestyren. Sara gick runt med dammtrasan och gav försiktigt glans åt Anettes samling prydnadskatter. Hon lyfte upp varje katt och vred den långsamt i handen med ögonen runda av beundran inför detaljer som tunna morrhår, svartblank nos, små spetsiga öron eller vackert draperad svans. Anette arbetade fyra dagar i veckan i en presentbutik och Sara älskade att vara där efter skolan. Hon hjälpte till att packa upp nya varor och ställde dem i hyllorna, alltid lika försiktig med de ömtåliga figurerna.

En dag upptäckte Anette att en av hennes finaste prydnadskatter var skadad, en flisa var borta ur nosen. Det var en mycket vacker katt i glas med uttrycksfull blick och fint mejslade drag. Sara förnekade med tårade ögon att hon hade något med skadan att göra, och med tanke på hur försiktig hon alltid var när hon dammade katterna kunde Anette inte tro annat än att det var sant. Ett par veckor senare var en av de 48 katterna försvunnen, en liten porslinskattunge med jamande mun och turkosblå ögon. Den större kattmamman såg så ensam ut där den satt på fönsterbrädan. Anette sa inget till Sara, men en skavande känsla dröjde kvar i magen.

En kväll hittade Anette en krossad katt på golvet, bitarna var utspridda ända in under soffan. Anette slog handen för munnen för att hindra ett skrik.

”Sara, hur har det här gått till?”

”Jag vet inte, plötsligt låg den bara där. Jag har inte rört den.” Saras ögon svämmade över och underläppen darrade. Anette sträckte fram en hand och strök mjukt över det fjuniga ljusa hårburret.

”Kanske har du sprungit förbi och svept ner den i farten?”

”Nej, jag springer aldrig, och jag har inte ens varit här inne idag.”

Anette suckade lätt och gick för att hämta sopborste och skyffel. Hon sopade upp bitarna och konstaterade bedrövat att de var för små att limma ihop. Det var en ganska stor svart katt med svansen runt kroppen och huvudet lite på sned, en av de första katterna i samlingen. Anette beslöt sig för att prata med Göran under kvällen.

”Men snälla Anette, vad är det du säger. Sara har ju inte ens varit inne i rummet, tror du att hon ljuger?”

”Katten kan inte ha ramlat ner av sig själv och hade jag rivit ner den skulle jag ha hört när den föll i golvet.”

”Hur det än har gått till så är det bara en gammal porslinskatt, det är väl inget att riva upp himmel och jord för. ”

Göran tog den gråtande Sara i famnen och mumlade tröstande ord i hennes öra. Anette stelnade till av blicken Sara gav henne över Görans axel, en snabb glimt av triumf syntes i de gråblå ögonen.

Det fanns en spänning mellan hemmets väggar dagarna efter händelsen med den krossade kattfiguren. Anette iakttog Sara och upptäckte något hon tidigare inte tänkt på. Sara satte sig alltid mellan Göran och Anette i TV-soffan. Om Anette började berätta något blev hon ofta avbruten av flickan. Kanske kände sig Sara utanför, hon var ju trots allt ett litet barn som mist sin mamma. Göran och Anette hade nog varit för upptagna av varandra, som förälskade oftast är. Hon berättade för Göran om sina tankar.

”Ja, du kan ha rätt. Jag har ju jobbat väldigt mycket och det är nog inte så lätt för Sara att få en ny mamma. Jag ska be Stefan ta lite mer på jobbet så jag kan komma loss tidigare någon kväll i veckan.”

Göran och Sara gick till simhallen på tisdagskvällarna. Anette började en kurs i bildvävnad och njöt av att skapa färgglada tavlor med sina händer.

En dag ringde Anettes arbetsgivare och frågade efter två vackra tennglas som en kund hade tingat, men som nu var borta. Anette blev alldeles kall inombords.

”Jag har inte sålt några tennglas, men jag vet att de har stått på en av hyllorna längst in i hörnet, till vänster om kassadisken. Jag ska leta i morgon och se om jag hittar dem.”

Anette gick in till Sara som satt på golvet och ritade.