Noveller

Veckans text: Beslutet

Carin Asplund

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 04 mars 2011 11:00

Skriven av Carin Asplund

Träffar: 543

Du ligger så stilla. Huden är tunn, blåaktigt genomskinlig. Ditt blod pulserar omärkligt i en regelbunden snabb flykt under min tumme, vid handloven.

Ditt huvud vilar mot den ljusblå kudden med broderierna av de vita blommorna du älskade. Böjer mig fram och kysser din kind. Du vänder dig inte mot kyssen.

Ansiktet är blekt, ögonen slutna. Dina kupade ögonlock döljer din lysande blå uttrycksfulla blick. De blå ögon jag mött så nära, belysta av glittret i förbundet: Du och jag!

När vi möttes första gången, for en känsla genom mig att jag mött något värdefullt. Något som jag måste vara mycket rädd om. Första gången jag kysste din kind for en skälvning genom dig. Du tog ett steg tillbaka, såg på mig med en blick som fylldes av visshet och leendet som bröt fram mellan oss, gav en ny belysning åt våra liv.

Vi var vuxna, mogna människor. Jag, gift sedan många år. Två barn i ett äktenskap som inte var olyckligt, inte heller lyckligt.

Du, skild, mor till en vuxen son. Efter skilsmässan hade du ett nytt liv. Dina ärr efter svek ömmade och framkallade hos mig en ärlighet jag inte hade trott mig själv om.

Vårt beslut väckte bitterhet, framför allt hos en ledsen kvinna, min före detta hustru. Kände mig som en skurk men du, vi, var min framtid och jag stod vid mitt beslut.

Barnen vände sig från mig med hårda, fördömande ord. Ord som blev våra första års samvetstyngda följeslagare. Men vi stod ut och lät inte smolken förgifta.

Din son sa inget och var tillsammans med oss, ibland.

Jag älskade ditt klingande skratt, din lek.  Du dansade genom rummen i solstrålarna över golvet. Hunden, som var det barn vi aldrig fick, hoppade runt din dansande gestalt. Det var en sällsam lycka!

De följande åren var lugna. Vår kärlek växte i omtanke och värme mellan oss. Minns alla våra resor vi gjorde. Alla spännande upptäckter i historiers vingslag. Vi skrattade, grälade, släppte inte en konflikt, förrän den var utredd. Firade med champagne och kärlek som fick väggarna att darra.

Ett litet hus, vid en sorlande å, under höga träd i en fransk by blev vår reträtt. Vi trivdes med det lugna livet och stannade där i längre och längre perioder.

Vår glädje över barnens besök. Trevanden efter försoning. Långa samtal under trädens majestät vävde oss samman. Åns kluckande sövde och fick världen, utanför gårdsplanen, att vara en ganska ointressant kontur.

Kvällspromenaderna genom byn. Middagar nere på den lilla tavernan, nära vårt hus. Den goda maten, det goda vinet som sedan fyllde nätterna med djup sömn, vaggade av de stora träden över huset.

Jag tog upp måleriet. Med lätta penseldrag i akvarell fångade jag vattnets flöde, vinet som gnistrade i glasen, skimrande ljus genom brutna lövverk. Jag fäste med mjuka färger och former vårt pulserande liv över de vita arken.

Man är aldrig beredd! Du började klagade över trötthet. Du bleknade, ögonen sjönk in. Du hade ingen aptit. Visste inte vad du ville. Brast i förtvivlad gråt så snart du måste välja. Om det så gällde att gå till höger och inte till vänster. Jag försökte ha tålamod men förstod inte din ångest. Vad skulle jag förstått? Kvävde oro med glada tillrop.

En morgon, i det skira morgonljuset föll du. Föll som ett blomblad, i en mjuk, svepande rörelse. Tyst, utan ett ljud, föll du ur din rörelse. På golvet låg din kropp långt borta från närhet och kontakt. En kropp som inte längre hörde mina förtvivlade rop, inte reagerade på skakningarna, som mina stora händer riste dig med.