Kåserier
Veckans text: Änglarna spelar hårdrock
- Detaljer
- Kategori: Kåserier
- Publicerad fredag, 08 oktober 2010 10:45
- Skriven av Yvonne Kristensson
- Träffar: 411
När jag läst igenom hela dagstidningen så fastnade min blick på en liten obetydlig annons som av någon anledning fångade min blick. ”Hårdrockskonsert på kyrkorgel” stod det. Fundersamt rynkade jag pannan och för mitt inre såg jag vitklädda änglar med svepande vingar som skrålade ”Smoke on the water” med hesa röster inför en förskräckt publik bestående av 80-åriga tanter med papiljottrullat hår.
Hårdrock på kyrkorgel. Hur kan det tänkas låta? funderade jag för mig. När jag hör ordet hårdrock tänker jag automatiskt på långhåriga män i skinnkläder som är så tajta att de måste hålla andan för att inte fettvalkarna ska dölja byxlinningen. Och texterna tycks ibland ha ett näst intill satanistiskt budskap. Hur i all världen kan man spela hårdrock på en orgel i kyrkan? Kyrkorglar innebär för mig stora välljudande instrument med en fantastisk förmåga att sprida toner som får öronen att le. Men hårdrock på en kyrkoorgel… Hårdrock låter mycket och det gör en kyrkoorgel också, men inte riktigt på samma sätt.
Bilderna av headbangande änglar i vita skinnkläder snurrade fortfarande runt i mitt huvud och skapade oordning i mina tankar.
När jag kom in i kyrkan på kvällen satt där redan en hel del människor. Män och kvinnor i olika åldrar och olika kläder pratade lågmält med varandra och tittade sig nyfiket omkring. Var fanns den hårdrockande organisten någonstans? Skulle han kanske helt plötsligt dyka upp i ett rökmoln med en kanin i näven som skulle dirigera hans änglarock? Jag hade inte en aning om vad jag skulle tänka eller tro, men nyfiken och förväntansfull var jag. Plötsligt utan förvarning dundrade de första tonerna av Ozzy Osbournes ”Bark at the moon” ut i kyrkan. Och den som inte var vaken blev absolut väckt i det ögonblicket! Håret ställde sig upp på mina armar.
Ljudet tycktes fylla varenda litet skrymsle i kyrkans alla vrår. Tungt och mäktigt svepte tonerna runt och försatte oss i en slags febrig trans. Ingen rörde sig, ingen sa ett ljud, alla satt som förstenade och bara lyssnade. Tempot ökade och vi i församlingen drogs med likt rasslande stenar i ett rasande jordskred. När de sista tonerna darrande dog ut i den svala luften tycktes vi alla kraschlanda på marken. Vi stirrade omtumlat på varandra med förvirrade ögon och fåniga miner målade i ansiktet.
Musiken hade börjat så häftigt och slutat likadant. Vi som lyssnade hade inte med vår slow-motionartade upptagningsförmåga lyckats ta in i våra chockade sinnen vad det egentligen var som hade hänt. Var det änglarna eller hårdrocken eller kanske orgeln som ätit upp organisten och spytt upp honom under våldsamma ljudsensationer?
Jag sneglade lite försiktigt på damen jämte mig, och hon log blekt tillbaka. Efter denna första traumatiska ljudupplevelse levererades flertalet liknande musikstycken, som jag alla kände igen från min forna tid som hårdrocksbrud. Några i lite lugnare tempo, andra i sådan hektisk fart att jag nästan började hyperventilera i mina försök att andas i takt med musiken. Men mäktigt var det.
Och när jag och mina mätta och nöjda musiköron gick därifrån ett par timmar senare var jag sist att lämna kyrkan. När jag gick ut genom de nymålade grindarna trängde sig en tjock man med yvigt hår och händerna fulla av notpapper förbi mig och skyndade mot en bil i obestämd färg med spretigt målad text över hela förarsidan. I gatulampans kalla sken kunde jag läsa de lilamålade bokstäverna som bildade orden Hells Angels.
© Yvonne Kristensson
”Änglarna spelar hårdrock” är Veckans text den 8 oktober
Kommentarer
Orgelmusik har jag också hört ganska mycket och av lite olika karaktär, men aldrig att jag hört Hells Angels spela i kyrkan..;-)
Blev jätteglad för de positiva kommentarerna, de värmde gott i hjärtat!
RSS-flöde för kommentarer på denna post