Veckans hedersomnämnande: Kafé Rosenhill

Kaféet hette Rosenhill. Det var mörkt och ombonat. Två lastbilschaufförer drack kaffe och tuggade på leverpastejsmörgåsar. De pratade om någon som hette Andersson som var död. Deras lastbilar stod parkerade utanför. Jag beställde kaffe och en ostsmörgås. Kvinnan bakom disken frågade om jag ville ha rågkaka eller vitt bröd och jag svarade rågkaka. Chaufförerna betraktade mig några sekunder men när de såg att jag var en helt obekant fortsatte de sitt samtal. Längs långväggen stod en jukebox. Någon hade klistrat fast en handskriven lapp på dess framsida:

Trasig!

Jag tog kaffekoppen och satte mig vid ett bord. Mitt på bordet stod en askkopp med LORANGA ingraverat i kanterna. Det började regna. Små droppar slog mot rutan, så småningom blev de större. Andersson hade varit en bra arbetskompis. Han fick cancer och dog på några veckor. Den ene chauffören sa att det var jävligt ruggigt. Var det verkligen livets mening att man skulle dö på det viset? Den andre svarade att han inte visste, han hade inte ens tänkt på saken. Kvinnan kom med min smörgås. Hon pekade ut genom fönstret och sa: ”Det regnar visst”.

Jag nickade.

På vägen tillbaka frågade den ene chauffören om hon kände Harry Andersson.

”Javisst”, svarade hon, ”det var tråkigt att han dog”.

Chaufförerna avslutade sina smörgåsar och drack ur kaffet. Kvinnan frågade om de ville ha tretår men de tackade och sa att det var bra. När de gick förbi mitt bord sa en av dem till mig: ”Det var ett jävla regnande”. Han flinade lite.

Jag flinade tillbaka och sa att det bara var skit med vädret nu för tiden. Det var bättre förr.

”Nja, det vete fan”, sa han tvivlande. I dörren ropade de ”Tack!” till kvinnan och försvann sen ut. Motorerna började genast brumma. Långsamt rullade Scaniorna ut på vägen med svepande vindrutetorkare.

Kvinnan hade försvunnit ut i köket. Musik hördes någonstans ifrån. Jag reste mig och gick fram till jukeboxen. Det var mest gamla plattor som låg i: Elvis, Everly Brothers, Ricky Nelson. Det var äkta 45-varvare precis som det skulle vara. Kvinnan kom ut igen. Hon bar på en bricka med nydiskade glas. Jag frågade vad det var för fel på jukeboxen. Hon svarade att det var någonting med själva mekanismen. Hon var i fyrtioårsåldern, hade rött hår och ett halssmycke som skiftade i grönt. Jag tyckte att jag kände igen henne men var inte säker.

Dörren öppnades och en man kom in. Han hejade på kvinnan. Därefter frågade han hur det var och hon svarade att allt var bra. Han slog sig ner vid ett av borden och gäspade.

”Du ser trött ut”, sa hon och ställde kaffekoppen framför honom.

”Jag är trött också”, svarade han med betoning på är. De verkade känna varandra bra. Jag gick tillbaka och satte mig. Fortfarande regnade det.

Mannen sa ytterligare en gång att han var trött och kvinnan nickade. Hon frågade vad han hade gjort. Han hade levererat ett kylskåp till en adress några mil bort.

”Fick du ingen hjälp?” undrade hon.

Nej, det hade han inte fått. Det gick inte att lita på folk, de blev bara sjuka när de behövdes som bäst.

Han drack hastigt av kaffet. Sen sa han att han hade halsbränna.

”Då är det väl inte så bra med kaffe”, sa kvinnan.

”Nej, men det är gott”, svarade han.

Ute på vägen passerade trafiken förbi. Det var 50-sträcka genom samhället. Kaféet låg i dess utkant. Tidigare hade det funnits en bensinstation precis bredvid men den var nerlagd. En ny hade byggts längre bort. Det fortsatte regna. Det var ett fint strilande. Tvärs över vägen låg ett hus. Mitt på gräsmattan stod en vattenspridare och jobbade för fullt i regnet.