Noveller

Veckans hedersomnämnande: En olycka

Kjell Erikson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad onsdag, 12 december 2007 09:06

Skriven av Kjell Erikson

Träffar: 1618

Veckans hedersomnämnande: En olycka

Jag sprang över den lilla ängen mot granngården, rundade ladugården och kom in på gårdsplanen mellan ladugården och boningshuset på granngården. Johan stod vid ladugårdsdörren, böjd över sin moppe och skruvade med en skruvmejsel och en hylsnyckel.

– Hej Johan. Ska vi hitta på något?

– Ja, men jag måste fixa förgasaren på moppen först. Det är snart klart.

– Har du hört att dom håller på att laga dammen nere vid sjön?

– Ja, dom har nyss öppnat dammluckan för att tömma mellandammen.

– Ska vi sticka och kolla?

– Ja visst, ska bara skruva fast den här.

Johan drog i en skruv med sin skruvmejsel. Sedan var han klar. Han startade mopeden, varvade motorn och lyssnade. Belåtet vände han sig mot mig och nickade med huvudet åt mig att hoppa upp bakom honom. När jag satt bakom Johan på mopeden drog vi iväg. Jag höll mig fast med ett stadigt grepp om Johans midja och kände hur vinddraget blåste i håret. Jag hade ingen egen moped. Det hade inte lockat mig eftersom mitt motorintresse var näst intill obefintligt, men jag hade inte haft råd heller. Det fungerade bra att ta sig fram på cykel de korta sträckor jag behövde färdas i byn. Ibland, som vid detta tillfälle, kunde jag åka bakpå med Johan eller någon annan av mina kompisar.

När vi kom fram till dammen nere i byn såg vi hur vattenmassorna forsade ut genom de öppna dammluckorna. Bengan och Jan-Erik stod uppe på dammen och kastade grenar och träpinnar ner i det strömmande vattnet. De var två år yngre än mig. Vattnet i dammen hade redan sjunkit ett par decimeter. Det var meningen att dammen skulle vara helt tömd till nästa dag. Då skulle det bara bli kvar en rännil i botten på dammen som låg mellan de två sjöarna så att man skulle kunna gå ner vid dammluckan och genomföra de reparationer som skulle göras.

Johan stannade mopeden uppe i backen, en bit ifrån dammen. Samtidigt som jag steg av såg jag hur Jan-Erik sprang ner från bryggan över dammluckorna och fortsatte ett tjugotal meter uppströms längs dammens södra strand. Vid en hög av gammalt skräpvirke stannade han och började dra ner långa slanor och bräder som han sköt ut i vattnet. De kraftiga strömvirvlarna tog tag i träbitarna och snurrade runt dem ett par varv innan de drogs ut i strömfåran och med hög fart flöt i strömmen genom den öppna dammluckan. Bengan stod ovanpå bryggan över dammluckan där de forsande vattenmassorna rann ut och tjoade och skrek förtjust.

Johan och jag stod och såg på Jan-Erik när han släpade ut bräderna i vattnet. Det roade dem tydligen oerhört att se hur brädbitarna dansade i den strida strömmen genom dammluckan. Vi såg att en bräda hade fastnat mellan två stenar som den sjunkande vattenytan blottat en bit ut i dammen. Jan-Erik försökte putta på den med en lång träribba. Men strömmen drog i ena änden av brädan så att den kilades fast mellan stenarna. Jan-Erik steg ut i vattnet så att han kunde nå längre ut. Han stod så vattnet nådde upp till knähöjd och försökte trycka på den fastkilade brädan. Han sträckte sig längre och längre ut för att nå. Plötsligt halkade han till och satte sig på ändan i vattnet. Bengan gapskrattade åt honom.

Men de stenar han stått på, var stora och hala och Jan-Erik lyckades inte resa sig upp. Det var djupt direkt utanför de stora slippriga stenarna i vattnet och han halkade ännu längre ut när han förgäves försökte få grepp med både händer och fötter för att ta sig upp. Han kanade långsamt nedåt och utåt i vattnet och plötsligt var han ute i strömmen. Han kämpade febrilt för att få fotfäste i någon sten, men det var djupt vatten och strömmen drog honom obönhörligt utåt. Han började skrika på hjälp samtidigt som han fäktade med armarna för att ta sig tillbaka mot stranden, men i den starka strömmen var han chanslös. Snabbt drogs han ut i den strida strömfåran. Han drogs ner under vattnet av den starka strömmen.

Allt gick mycket snabbt. Vi såg en hand sticka upp, i nästa ögonblick såg vi huvudet, så försvann han under vattnet igen och drogs med det rytande skummande vattnet genom dammluckan. Bengan hade slutat skrika och följde skräckslaget Jan-Erik med blicken när han drogs med vattenmassorna mot honom, under honom och sedan nerför den korta forsen och ut i sjön.

Johan och jag sprang nedströms mot sjön. Vi såg en kort glimt av Jan-Eriks kropp en bit ut i sjön där vattenströmmen blev svagare. Sedan försvann kroppen. Vi såg ut över sjöns vattenyta och hoppades på ett under, att Jan-Erik skulle kunna simma upp till vattenytan och ta sig i land. Men vattenytan förblev stilla.

Bengan hade kommit ner till oss och stod darrande och stirrade ut över vattnet.

– Tror ni han har drunknat?