Vattnet

Solen gassade och bryggan gungade lättsamt i takt med vattnets små vågor. Hon sträckte lite lojt på sig och suckade av behag. Det var verkligen rena rama paradiset att ligga så här och bara lyssna till kluckandet från vattnet runt bryggan. Båtarna som var förtöjda rörde sig i takt med vågorna men kom i otakt med tamparna emellanåt. Då lät det som de gnällde och klagade över att sitta fastfjädrade vid pollarna och båten. Hon hade en enda, men skön, semestervecka kvar och ville bara njuta av den så mycket det gick.

Det innebar att ligga på bryggan och koppla av. Korsordet och pennan låg bredvid henne och ett par av bladen rörde sig i den lätta brisen. Efter en stund satte hon sig upp och kastade en blick på klockan på armen. Redan två på eftermiddagen! Hon rynkade lite besviket på näsan och insåg att hon redan legat här i tre timmar. Tiden går alltid alldeles för fort när man har trevligt, tänkte hon. Hon reste sig upp och packade ner tidning, penna, handduk, solglasögon, sololja och vattenflaskan i den bagen av väv hon haft med sig.

Precis när hon skulle gå så ryckte det till häftigt i bryggan. Hon kastades omkull och höll sånär på att rulla av den och ner i vattnet. Vad i all sin dar vad det där för något? tänkte hon förvånat. Men nu var bryggan alldeles stilla och ingenting märktes. Fast något var fel… eller… konstigt, men hon kunde bara inte komma på vad det var för något som gjorde att hon kände så.

Efter en kort stund insåg hon att det var helt spegelblankt på hela havet. Båtarna låg blickstilla och inte ett ljud hördes av vattnet under bryggan längre. Hon slet tag i bagen och sprang de få meterna som var kvar till strandkanten. Väl där började allt vara som det var när hon hade solat.

Hon började undra om hon misstagit sig. En känsla av att vattnet var… levande… for igenom henne. Hon rös till men började sen småskratta åt sina egna tankar. Det var ju befängt. Hon måste ha solat för mycket.
Med bestämda kliv gick hon de 200 meterna till den lilla stuga som hon hyrde varje sommar. Väl inne började hon med att sätta på lite te och tog fram ett par skorpor, ost och marmelad. Medan vattnet kokade dukade hon fram på den lilla altanen och tog fram en tidning att bläddra i en stund.

Den eftermiddagen förlöpte utan incidenter och efter en timmes avkoppling satte hon sandalerna på fötterna och gick ner till lanthandeln för att handla lite till middagen. Det blev färsk fisk som ägaren hade fångat på morgonen. Tillsammans med färsk potatis och en god sallad skulle det vara en lätt och lagom middag för henne.

När kvällssolens strålar kändes en aning mildare gick hon ner till bryggan igen för att koppla av en stund. Kluckandet från vattnet var så rogivande. Små skräddare hoppade omkring på ytan och en och annan fisk slog i vattnet längre ut. Några tjattrande änder hördes över vattnet och längre bort ändå var det omisskännliga ljudet av trafik… civilisationens tecken.

Allt gick så fort… hon hann aldrig riktigt reagera. Någonting sög tag i hennes fötter när de var under vattenytan och hon slets ner i vattnet med en våldsam snärt. Hon fick in vatten i näsan och slog och viftade omkring sig i panik. Vattnet bubblade omkring henne och hon såg absolut ingenting.

Hon försökte febrilt simma uppåt men någonting drog henne obevekligt ner mot botten. Nu kändes det som om bröstet skulle sprängas på henne.

Hon blev med ens paralyserad av skräck och öppnade munnen. För sent insåg hon att det var dömt att misslyckas, det var en reflex som hon inte kunnat motstå… att kippa efter luft eller att skrika. Det sista hon kände var att någonting höll på att äta upp henne. Skriket över hennes läppar tystades effektivt av vattnet som forsade in i henne.

En kaskad av vatten sprutade plötsligt rakt upp i luften ett par hundra meter ut på havsytan. Ett förvånat par i en segelbåt tittade förundrat på varandra och undrade vad det kunde vara. Valar fanns ju inte här. Mannen tittade på sin hustru och sa att om han inte hade vetat bättre hade han tyckt att det lät som någon som rapade. De skrattade åt det hela, såg att ytan var lugn igen, tittade förvånat på varandra, ryckte på axlarna och återgick därefter till sitt seglande.

| Fler...

Kommentarer (3)

RSS för kommentarer

...
skriven av Inger IMSE Segerstedt , september 07, 2009

Huvaligen...det är ju det jag alltid sagt man ska ha stor respekt för vatten....
En mycket spännande story! Ja den var så spännande att jag skippar att ta mitt varma bad ikväll!

...
skriven av Anette Rosenberg , september 07, 2009

Inga-Britt, en kuslig avslutning på en så fantastisk härlig semesterdag.Vilken vändning! En spännande och bra berättelse!

...
skriven av Inga-Britt Gustafsson , september 08, 2009

Tack, era ord glädjer mig verkligen! :-)

Namn

E-mail

Hemsida

Titel

Kommentar

Minska | Öka

Prenumerera via epost (Endast registrerade besökare)

Lägg till kommentar