Kortprosa

Väsen i julottetid

annelie larsson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 16 december 2010 10:00

Skriven av annelie larsson

Träffar: 216

”Mmm, mycket gott!” Gammelvätten Wilhelm smaskade lystet och hetsigt i sig gröten. Tillsammans med sin brorson Viktor sitter han under linden, vårdträdet framför bondgården Stora Boberget. Viktor, som även han smackar och slickar i sig gröt med smält smör, nickar och ser sig nervöst omkring. Vättar tycker inte om att bli sedda av människor. Med vesslesnabba rörelser slevar de båda i sig och skrapar det sista ur skålarna, De rycker till då det knarrar i ladugårdsdörren.

Men det är bara ”Den gamle grå.” Luvan sitter djupt neddragen i pannan, spretigt hår sticker fram och det silvergrå skägget är midjelångt. Det lilla som syns av ansiktet är väderbitet och fårat, ögonen är så gott som svarta där de kikar fram under rynkade ögonbryn. Med korta, bestämda steg går han mot boningshuset, passerar vättarna på vägen, nickar mot dem och hälsar med ”God julenatt, inga sattyg inatt!” Vänner är de inte, men de tolererar varandra, tomten skyddar huset och vättarna ställer inte till med något om de inte blir störda. Och frun i huset är noga med att ropa varningar till dem innan hon slänger ut skurvatten eller annan varm vätska. Tomten Nikodemus sätter sig på kökstrappan, ler belåtet åt gröten och sina tre julmandlar i smöret. På trappan står också ett spetsglas med brännvin och ligger en liten pung med tobak. Allt han önskar för att se till huset det kommande året.

Tuva, den svarta kattan stryker sig kelet runt tomten, de två brukar samsas i stallet hos hästarna om nätterna.

”Var hälsad sköna morgonstund, som ur profeters helga mund...” Organisten spelade den vackra julottepsalmen, kören faller in med sina olika stämmor. Julottan fyller som vanligt kyrkan till sista plats. Gången upp mot kyrkporten kantas av facklor, i fönstren lyser de tända ljusen. Kyrkan får ett nästan övernaturligt skimmer i den kalla, stjärnklara natten.