Kortprosa

Vårregn

Matilda Wallenberg

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 31 maj 2007 10:14

Skriven av Matilda Wallenberg

Träffar: 2119

Vårregn

Dagarna har gått fort, mycket fort, och det är redan mitten av april. Ändå har vårsolen inte lyckats hitta fram riktigt än. Emma tittar ut och ser en grådisig himmel som sträcker sig ända bort mot horisonten. Det enda ljud hon kan urskilja är regnet som smattrar mot fönstret.

Medan Emma tittar ner i sitt te dyker ovälkomna tankar på en viss David upp. En lite äldre kille som ibland har betett sig nästan som om han vore yngre än henne. Klumpen i halsen gör sig påmind varje gång hon tänker på David. Ändå frågar hon sig själv, gång på gång, om hon ska ta upp kontakten med honom. För innerst inne erkänner hon att känslorna finns där och önskar att allt vore annorlunda.

Hon sluter ögonen och drömmer om den sköna majsolen. Solstrålarna som alltid gör henne så avslappnad och glad - både till kropp och själ - under sommarhalvåret. Hon öppnar ögonen och ser inget annat än en tom lägenhet. Jag borde skaffa mig en liten kisse i alla fall, tänker Emma och låtsas att kudden i knät är en katt som hon klappar. Eller två kissar, det skulle göra mig gott.

Att våren måste vara så sen i år, muttrar Emma högt för sig själv och blickar ut genom altandörren. Hon skymtar några krokusar som har börjat titta upp ur rabatten. Åh ett vårtecken, så fullt av hopp om att våren äntligen är på väg!

Plötsligt hörs en duns i hallen. Emma vaknar upp från sina dagdrömmar. Hon skyndar till dörren. Överst i posthögen ligger ett blått kuvert, lika blått som den efterlängtade klarblå himlen. Med dunkande hjärta känner hon genast igen handstilen när hon tittar på den prydligt skrivna adressen. Hon tar ett djupt andetag och vecklar ut brevet.

”Hej Emma,

Jag har haft några härliga skiddagar här uppe i Åre tillsammans med Jonas och Erik. Det är så vackert i fjällen. Jag önskar du vore här och kunde få uppleva det obeskrivliga i naturen. De dagar jag har varit här har mina tankar vandrat mycket kring dig, Emma. Du är verkligen den finaste människa jag har träffat. Hela mitt väsen längtar efter ditt speciella jag."

Oj, oj, det hade jag inte anat att han skulle skriva sådana här brev, tänker Emma innan hon tar ett djupt andetag och läser vidare.

"Jag har tänkt på vårt sista möte och hur mycket jag måste ha sårat dig med det jag sa. Jag kan inte klandra dig för att du sa hejdå så hastigt och sprang iväg från caféet där vi satt. Men jag vill nu få en chans att förklara mig och berätta om de tankar jag har haft de sista dagarna. Jag vet att det var tanklöst av mig att skoja så om mina roliga minnen från första april under åren, utan att tänka på de tragiska minnen du har från den dagen för bara två år sedan."

Ja han bara satt där och hävde ur sig elakheter, alldeles hopplös och tanklös - det var han!

"Där satt du och bleknade allt mer, likt en fångad fisk, utan att jag brydde mig om det. Jag bara fortsatte att prata på om mina galna skämt. Och när du försiktigt nämnde dina föräldrar gjorde jag det hela ännu värre genom att säga att du verkade ha mist förmågan att känna glädje. Jag i min enfald blev upprörd över att inte ens få skämta lite utan att bli nertystad. Så packade jag mig iväg till Åre. Först i den friska fjälluften kunde jag tänka klart och mindes med ens att du berättade att den hemska bilolyckan hände just på första april."

Hm, så han kom på till slut att det var då mina föräldrar dog...

"Det har betytt väldigt mycket för mig att lära känna dig nu i vinter. Du är verkligen en jättehärlig tjej. Men jag önskar för din egen skull att du vore mindre dyster. Jag har försökt locka fram den glädje som jag bara anat finns hos dig."

Hur det än är så verkar han ju vilja mig väl ändå.

"Den här gången blev det bara så fel. Hoppas du kan förlåta mig för att jag har varit så okänslig. Tiden du behöver för att hitta ditt glada jag igen kan - och ska - inte jag skynda fram. Du ska ta det i din egen takt och låta sorgeprocessen få ha sin gång i fortsättningen."

Riktigt fin låter han, nästan ännu finare än när jag träffade honom för första gången. Först trodde jag att vi snart skulle bli tillsammans ända tills sista träffen då jag tyckte han var så hård och konstig.

"Jag hoppas ändå att jag får vara den som står vid din sida, som får stötta och uppmuntra dig. Du betyder oerhört mycket för mig, och jag kan bara hoppas att det jag känner för dig är ömsesidigt."

Han skulle bara veta vad jag känner just nu!

"Tänk på det jag har skrivit till dig, så hoppas jag att vi hörs snart igen! Just nu skiner solen här i Åre. Och jag ska ta mig ett åk till i backen.

Soliga hälsningar David”

Emma läser brevet en gång till. Värmen sprider sig inom henne likt en kamin i en fjällstuga. Hon dansar fram i vardagsrummet. Alla dystra tankar är långt, långt borta. Hon öppnar altandörren då grannens katt kommer och jamar. Hon klappar den oranga katten som lägger sig i gräset och spinner en stund innan han springer in till sin matte. Emma går in igen och håller brevet i sin hand. Det är fredag idag, tänker hon och inser att David kommer hem till Uppsala redan imorgon. Med ett stort leende sjunker hon ner i fåtöljen. Hon har inte förstått det tidigare, men det är en vacker själ hon har träffat på.

Imorgon ska hon tala om för denne fine man att deras kärlek är ömsesidig. Och det vill hon göra öga mot öga. Inget kan hindra henne från att möta David på Arlanda.