Krönikor
Varför gör jag inget?
- Detaljer
- Kategori: Krönikor
- Publicerad måndag, 24 maj 2010 07:00
- Skriven av Anna Nygren
- Träffar: 423
Jag hatar folk som snackar skit. Som klagar på allt som alla andra gör, hur de klär sig, vad de säger. Jag hatar folk som styrs av sina fördomar.
”Hörde du vad hon sa imorse? Det går knappt att va med henne längre. Hon är så jobbig.” Denna kommentar hörde jag igår vid lunchtid. ”HÅLL KÄFTEN”, ville jag skrika, ”om ni nu inte tycker om det hon säger så säg det rakt ut och inte bakom ryggen på henne”. Men jag var tyst. Jag blir så arg på mig själv när jag inte vågar säga vad jag egentligen tycker. Egentligen är det jag som är den fegaste av alla. Visst är det fegt att snacka skit, men det är nästan ännu värre att inte säga till när man tycker att det är fel. När jag står där bredvid och är tyst så deltar jag passivt i skitsnacket och är en minst lika dålig människa som de som verkligen snackar.
Något annat som gör mig så fruktansvärt förbannad är alla dessa evinnerliga fördomar, som jag inte heller säger emot. ”Invandrarna har inget här att göra.” ”Visst är det okej om det kommer flyktingar och så, men vi kan ju inte ge dem några förmåner, vi måste tänka på de riktiga svenskarna först.” Grrr, jag vill skrika och sparka och bita dem som säger så. Det läskiga är att det är så många olika människor som snackar. Min lilla söta farmor gör det. Mammorna med sina barnvagnar på caféet gör det. Mina bästa kompisar gör det. Folk som jag känner och älskar har sådana sjuka tankar. Och jag gör inget åt det. Jag säger inte vad jag tycker. Först blir jag liksom chockad och paralyserad, sa han verkligen så? Sen vet jag inte vad jag ska säga, orden försvinner, jag hittar inget bra svar på tal. Ibland känns det bara som om det inte är någon idé att försöka säga emot, kommentarerna är ju så dumma att de inte förtjänar den minsta uppmärksamhet. Fast mest är det av rädsla jag inte säger något. Jag är rädd för att göra bort mig, rädd för att inte bli omtyckt. Men när jag inte säger något är jag bara falsk. Det är ingen som kan tycka om mig på riktigt om de inte vet vad jag egentligen tycker.
Jag antar att jag inte är ensam om att känna så här. Jag hoppas åtminstone att det finns fler som jag, som förstår hur fel det är att snacka skit, vara taskig och döma folk på förhand efter varifrån de kommer eller hur de ser ut. Men jag hoppas också att det finns de som är modigare än jag och som vågar säga vad de tycker. Förhoppningsvis kan jag någon gång också våga. Kanske gör jag det imorgon, kanske nästa år. Det ska bli mitt löfte till mig själv, att någon gång våga stå för det jag tycker.
© Anna Nygren
Kommentarer
Mina tankar kring ämnet går så här: Först och främst är jag irriterad på mig själv för att jag inte säger vad jag tycker, för att jag blir feg och inte vågar säga emot. Jag vill ha en smart och dräpande kommentar att slänga ur mig, men hjärnan fungerar liksom inte.
För mig handlar det inte om personens attityd, utan om det han/hon säger. Och det handlar nog inte riktigt om fördomar från min sida heller, för de jag skriver om, de som snackar skit och de som uttrycker rasistiska åsikter, de är egentligen mina vänner, och oftast tycker jag väldigt mycket om dem. Men så upptäcker jag att det även inne i dem finns så idiotiska åsikter. Kanske är det en sorts sorg över att människor kan tänka så. Kanske är det just för att det är mina vänner som jag inte vågar säga emot.
Jag blir ledsen och jag blir arg. Det är mina känslor, och jag tror det finns många som känner likadant.
Jag försöker ofta nyansera bilden om det går, berätta att jag har andra erfarenheter än någon annan, om jag har det, osv. Jag är inte säker på att tystnad alltid signalerar medhåll, heller. Ofta är det kanske så, men ibland kan det vara en markering av motsatsen också.
Det intressanta med din text ar att den later en aning fordomsfull. Den pekar ut andra grupper av manniskor som "snacka-skit-ty pen". Men, det kanske inte ar snacka skit enligt den personen som yttrar sin asikt. Det kan mycket val finnas en historia bakom varje persons asikt som fatt de att tycka pa just det sattet och da kan det inte betraktas som skitsnack. Utan mer som en dalig erfarenhet som inte tystas ner, eller hur?
Jag tror mer pa att det ar attityden som sticker folk i ogonen mer an vad vederborande faktiskt sager.
Annmarie
RSS-flöde för kommentarer på denna post