Humor

Vägen Till Utbrändhet Kan Vara Lång

Ingbritt Wik

Detaljer

Kategori: Humor

Publicerad torsdag, 14 augusti 2008 10:00

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 980

Vägen Till Utbrändhet Kan Vara Lång

Lena är på väg att nå det omtalade tillståndet av "Utbrälndhet", utan att någon mer än hennes svärmor ser. Hon som ändå inte kan ingripa i Lenas liv.

En virvelvind av tankar strömmade igenom Lenas huvud.  Svärmor – av alla människor – var den enda som tycktes ha sett vad Lena hade att göra och vad hon även gjorde. Ordet svärmor, sägs kanske ofta med vass och syrlig betoning, men för Lena var ordet "svärmor" namnet på en person – en vän så god. Nu var hon borta, men inte i Lenas minne, där levde hon i drömmar, tankar och sinne, som en tröst, så levande och stor.

Lena kände hur krafterna gick åt … De gick åt fanders och ingen såg! När så Jimmy föddes kan man säga att Lena blev ensam med tre barn – alla i olika åldrar. Den yngste dryga halvåret nu, inte mer. Den lille parveln hade hon ännu vid bröstet, ”precis som den äldste" som endast var två år yngre än Lena själv – och honom hade hon vigt sig åt inför prästen. Fått en vigselring och hans efternamn, lovat älska och ära honom tills döden skilde dem åt.

Flickan Susanna som var åtta år, fick klara sig själv så gott hon kunde, för mamma Lena räckte inte till. Lena var ju tvungen att bereda plats även för släkten, så inte den blev utanför. Makens släkt var inget problem, för de såg hur hon höll på att nöta ut sig totalt, men vad kunde de ha gjort? Knappast något. Svärmor var bekymrad för hur det skulle gå för Lena.
 
– Kära, min underbara svärmor, nu ser du mig från din himmel kan du hjälpa mig även nu fast det gått så många år …? Hur ser alla svårigheter ut från den plats där du bor? Är det bättre där…? För inte längtar du väl tillbaka hit? Nej, nu har du ju förenats med din ”Käre John”. Så nu har du det nog bra får jag hoppas. Men jag känner, helt visst, att du tänker på mig ibland. Så bad Lena i sin bön, hon slutade med orden: ”Ser du mig nu kära svärmor?”
 
Det skulle åter bli jul, men hur skulle den firas? Maken var antikrist av värsta sorten och en kommunist rödare än den Röda Färgen. Bibeln hade han konfiskerat med löfte om att skaffa ”MAOS lilla röda”.
 
För Lena kom orden: Ateist och kommunist att stå på samma rad. Vad var detta för individer? Vad var det för religion? Vid omval röstades alltid på kommunistpartiet: Detta parti var inte enbart ett politiskt parti … Nej, kommunismen innebar mer än bara samhälleliga regler! De som tillhörde ett kommunistparti skulle leva efter de regler som partiet föreskrev. Partiets regler liknade mer en religion än ett politiskt parti. Där förespråkades om hur man skulle leva som partimedlem och då fick ju hela familjen delta – oftast kanske mot sin vilja.

Det infördes regler och vanor som aldrig tidigare funnits i Lenas liv. Inga helger skulle firas, för dessa byggde ju på kristendomen. Livet började se ut som en vecka enbart fylld med en massa måndagar. Lena höll på att bli knäpp och konfys bara av att höra ordet kommunism.  Det Lena inte förstod var varför skulle man nästan svälta och må dåligt i ett land där grädden och mammon kunde flöda?
 
Lena var inte uppvuxen i överflöd, men hennes föräldrar hade lärt henne att festa även på det lilla. Leva i harmoni med växtligheten och alla djuren.
 
Nu fick Lena lära en helt annan teori. Den som hörde den röde ryske Marx till: Man skulle inget äga, varken hem, hus eller egen odlings­koloni. Inte festa i juletid på allt onödigt som hörde julen till. Julen – den fanns ju för övrigt inte alls. Det var Jesu födelsedag och den killen hade ju aldrig funnits, så varför fira en födelsedag när barnet ännu inte blivit fött? Något dummare hade maken aldrig hört talas om. Trots att han firat jul med tomte i alla sina barndomsår tillsammans med föräldrar och syskon. Precis som alla hans lekkamrater också firat, år efter år.