Noveller

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 11 januari 2010 08:00

Skriven av Annmarie Forsell Nilsson

Träffar: 865

Vägen framåt II

Jonas far upp ur sängen, fötterna hamnar i en våt pöl. Han ser soffan i vardagsrummet fullt med ölburkar. Vad hände igår? Varför har han druckit så många öl? Minnet börjar sakta komma tillbaka. Viktoria, hon har åkt på semester med sin tidigare pojkvän. Vad har jag gjort för fel, tänker han sorgset. Hon är den kvinna som fått honom upp ur mörkret. Visat honom vägen till hans innersta väsen. Varför har jag inte tagit med henne ut på något roligt? Något de kan skratta och uppleva tillsammans. Han har tagit emot hennes värme och känsla för honom men vad har han gett tillbaka. Hans tidigare förhållanden har inte heller hållit så länge. Har han en egen del i att det inte blir något varaktigt? Jonas känner sig instängd i en mörk grotta. Ska hans dröm försvinna, ateljén och Viktoria försvinner som i en dimma.

Jonas gäspar, ruskar på huvudet och sätter på kaffet. Hela hösten har Viktoria och han burit tavlor till Galleriet på Hornsgatan. Visst har Viktoria och han sålt många tavlor, men de har inte vågat ta ut så högt pris. De har gått försiktigt fram, hellre många sålda tavlor än ingen alls har de sagt till varandra. Inkomsterna lär väl komma.

Jonas känner sig plötsligt mycket mjuk och ansiktet lyser. Viktoria, han ringer till Viktoria. Han ska i alla fall tala om för henne hur mycket hon betyder för honom. Han tappar inte ansiktet som de säger, för att han säger det han känner. Bröstet trycker, något måste komma ut. Det sitter inom honom.  Ölburkarna åker ner i soppåsen, glasen bär han ut i disken. Dammsugaren kommer fram och han kör vilt in i väggar och möbler med den när han far fram.

– Jag kan lika gärna ta golvet också, säger han högt och hämtar en hink.

Lägenheten skiner. Jonas tar telefonen och ringer. Inget svar.

Jonas står helt stilla i rummet, blicken söker igenom lägenheten. Tar ett steg, ett steg till. Stannar framför den största målarduken som finns i lägenheten. Igår hade han köpt härliga blå och gröna färger till tavlan. De ligger på ett smalt bord bredvid. Penslarna ligger på rad. Det börjar rycka i en muskel i Jonas ansikte. Ytterligare ett steg fram och handen lyfter penseln i luften. Dyker ner i färgen, penseln rör sig över duken. Han faller i trance. Glömmer världen utanför och målar. En tanke dyker upp, den här tavlan ska han ge till Viktoria. Jag målar för Viktoria. Nu när jag har hittat min talang, ger jag inte upp. Bara att måla. Så faller Jonas in i tavlan, den breder ut sig. Hav och båtar stiger upp ur tavlan.

Skjortan är blöt. Jonas slänger av sig den och går in i duschen. Värmen sprider sig över och in i huden. Han börjar sjunga, först ”Internationalen” sedan går han över till ”Du gamla du fria”. Allt får plats, tänker han nöjd. På med lite Eau de Toilette, doft av bergamott och malört sprider sig i rummet. Jonas tar fram en grön skjorta ur garderoben, mannen i honom kommer fram. Medelåldern kanske inte är så dålig i alla fall. Måleri är en känsla som flödar. Han har något som är hans. Det kan ingen ta ifrån honom. Även om han saknar Viktoria så är han något själv. Kaffet kokar, då ringer telefonen.

– Hej, Viktoria här, jag kom hem från semestern igår.

– Jag har saknat dig, samtidigt är jag ledsen för att du åkte, säger Jonas. När han har sagt det han känt i en vecka släpper spänningen över bröstet, det sjunker ihop intar ett viloläge.

– Vi hade en del att göra upp om, men nu är förhållandet med min förre pojkvän helt slut. Har du middagen färdig?

– Ska man tro på det? Jonas sätter handen över pannan.

– Har du glömt, vi bestämde ju att träffas? Viktoria höjer tonen frågande.

– Jag springer ner till konditoriet på torget och köper en smörgåstårta. Det var lite turbulent här igår.

– Jag är hos dig om en timme. Vad hände igår?

– Strunt i det, jag har något att visa dig.

Jonas går stadigt över torget och axlarna rör sig i takt. Torghandlarna lyfter undan den ena kartongen med apelsiner, tomater och paprikor efter varandra och lastar på bilarna. Blomsterhandlaren har endast några hinkar med röda rosor kvar på bordet. Jonas springer fram till blomsterkillen och rycker åt sig en bukett röda rosor som böjer sina huvuden för Jonas.

Han öppnar dörren till konditoriet och tittar på den tomma disken.

– Vi stänger nu, säger flickan i kassan och kniper med munnen.

– Har ni ingenting kvar? Smörgåstårta, flämtar Jonas.

– Jag kollar bakom disken. Hon försvinner ut i köket.

– En smörgåsstubbe, går det bra?

Jonas sträcker fram handen, tar tag i kartongen och hivar fram en sedel ur fickan. Han trycker paketen hårt mot sidan. Det knirrar under fötterna när han går mot lägenheten och frosten biter i kinderna.

– Vad var det nu som hände igår, säger Victoria och småler mot Jonas när hon kommer in genom dörren.

– Jag trodde att du inte skulle komma tillbaka. Paniken kom rusande så jag drack en del.

– Men du sa att du hade något att visa mig. Menar du tavlan på staffliet?

– Ja, jag målade en tavla till dig. När du inte var här insåg jag hur mycket du betyder för mig.

Viktoria ser att Jonas har funnit svaret inom sig. Det han är bra på kommer inifrån och visar sig för världen genom tavlan.

– Du har en styrka i dig, säger Viktoria och slår ut med armarna.

Jonas och Viktoria sätter sig i soffan i vardagsrummet. Ljusen på bordet skiner och fångar upp den röda färgen i de halvfulla glasen. Rosorna är rödblodiga, ståtliga i den gröna vasen. En varsin smörgåsbit full med räkor och lax. Jonas tar en stor tugga, trycker sig lite lekfullt mot Viktoria och känner värmen som sprider sig till honom. Det här är det bästa slutet på året man kan få, tänker Jonas. Ett nytt år tar sin början och vad det för med sig vet han inte säkert. Men det betyder ett fritt arbete, en dröm som för honom in på rätt väg och ett liv med Viktoria.

Vinet och de många räkorna får Viktoria att bli mjuk och hon sjunker djupt ner i soffan. Viktorias huvud faller ner mot Jonas axel, hon slumrar in.

– Gott Nytt År, säger Jonas och skakar lätt på Viktoria.

– Gott Nytt År, Viktoria höjer glaset och tillägger, nu går vi in i ett annat decennium.

– Det är vårt decennium.

– Du har rätt, det är decenniet som är till för oss alla. Vår väg har öppnat sig, en platå där vi kan fortsätta vår väg framåt.

© Annmarie Forsell Nilsson