Väntar jag i ovisshet

Som en het andedräkt mot min kind

kommer den upplevda känslan tillbaka

tanken på dået får min hud att glöda

min mun att le och mina händer att vilja ta

Vanmakten tar överhanden och ett

stort tomrum stänger snabbt den

lyckliga tanken

som en övergiven fågelunge

väntar jag i ovisshet


Dagarna kommer och går, livet står

ändå stilla

Ingen morgondag fylls med glädje

djupt i mitt bröst kvider en brännande

smärta


Molnen är snabba och mörka, en

dyster tid väntar

känslan av att vara, men ändå inte,

är förbryllande och förtvivlande

det finns ingen närhet i nuet


Återspeglande, som en reflektion,

försöker jag frammana bilder

av dig i vila och stillhet

mina blickar i dina ögon, ett försök

att förmedla ett budskap


Det nådde dig inte, eller gjorde det?

En smekning av din hand över min kind

jag sluter mina ögon vid tanken

och känner en stor sorg


Jag lyssnar till din röst som säger saker

jag förstår, men tar inte till mig

mina tankar svävar till de ögonblick

av lycka jag nyss känt

jag vill inte veta, jag vill inte höra


Jag skulle vilja vara, men är ej mer.

Gud give att det svarta, tomma inom mig

fylldes av kärlek och glädje på nytt

att jag också kunde ge av min värme och

min, nu inom mig, frusna, längtan


Jag väntar, väntar förgäves på

ett tecken att du finns för mig

molande tankar förtär glöden

långsamt, långsamt

går jag sönder

© Marie-Louise Rydén

| Fler...

Kommentarer (3)

RSS för kommentarer

...
skriven av Anette Rosenberg , mars 03, 2010

Marie-Louise, vilket smärtsamt och ångestfyllt slut "långsamt, långsamt går jag sönder". Du förmedlar verkligen den ovissa väntan, efter någon som betyder väldigt mycket, med din text. Bra skrivet!

...
skriven av Ann Bolinder , mars 04, 2010

Fylls av en känsla av sorg när jag läser din vackra, vemodiga dikt!
Ett enda stort "Varför?" Hur kan det komma sig att det som är stor lycka för en inte betyder något för den andre? Har aldrig begripit det. Du har skildrat detta så fint.

...
skriven av Marie-Louise Rydén , mars 05, 2010

Tack Annette och Ann för er respons. Visst är väl livet en berg- och dalbana ibland? Och visst är det väl lättare att skriva när man är i ett eller annat "tillstånd"? /Marie-Louise

Namn

E-mail

Hemsida

Titel

Kommentar

Minska | Öka

Prenumerera via epost (Endast registrerade besökare)

Lägg till kommentar