Vännen

Första gången hon lade märke till honom var på torget i den lilla staden. Han utmärkte sig genom att gå från den ena till den andra och tigga. De flesta schasade iväg honom utan att ens ägna honom en blick, men när han kom fram till henne kunde hon inte motstå honom.

Hans bedjande blick fick henne att vekna. Ur fickan tog hon upp en gammal macka, som var ämnad åt änderna i den lilla stadsdammen, men så tänkte hon att de ändå fick så mycket bröd av alla människor så därför fick han den och med gott samvete såg hon att han fick lite mättnad i magen. Lite tafatt gav hon honom en smekning, men han ville inte bli berörd, utan backade tillbaka och gick till fontänen för att dricka ur det klara vattnet. Hon brydde sig inte så mycket, utan reste sig från bänken och gick därifrån och hem till den trista, gråa lägenheten, som inte sett sol och ljus på länge. Fortfarande kunde hon känna sin mammas ande sväva i rummen, men hon hade inte ork att göra något åt det. Lät allt vara som det hade varit så länge hon kunde minnas...

Nästa gång var på kvällen. Hon hade gått till kiosken för att köpa en tidning och en god choklad och när hon vände sig för att gå stod han plötsligt bakom henne. Denna gång hade hon ingenting att äta med sig, men kom på att hon just köpt en choklad, som hon faktiskt inte behövde, med tanke på sin figur. Hon drog av papperet från chokladkakan och han följde hennes minsta rörelse med blicken, beredd att kasta sig över detta goda som säkert skulle dyka upp. Hon bjöd och han slök bitarna som om han aldrig sett choklad förr, och snart var alltsammans uppätet. Innan hon hann få någon mer kontakt, hade han vänt och gett sig iväg. Jag sparade i alla fall de kalorierna, tänkte hon, men jag skulle vilja prata mer med honom. Nu förstod hon i alla fall att han höll till i hennes stadsdel och att hon kanske skulle få se honom igen. Han hade en speciell charm...

Tredje gången hon såg honom gick han på gågatan i riktning mot sporthallen. Fortfarande gick han fram till många och såg uppfordrande på dem, men det var få som ägnade honom något intresse. Hon förstod varför. Han var mycket ovårdad och hade säkert inte sett ett bad på mycket länge, om någonsin. Man kunde höra folk säga "Det är ju konstigt att han får springa lös, sådana som han borde vara bakom lås och bom. Han har inget existensberättigande!" Han hade säkert haft en familj från början, men frågan är om det var någon som tog hand om honom nu. Hon undrade hur hon skulle kunna vinna hans förtroende så att hon kanske skulle kunna hjälpa honom.

Hon visslade lågt och vinkade, och han vände och kom emot henne. Smörgåsen i hennes hand var frestande, och han kunde inte motstå frestelsen och liksom förra gången slank den ner snabbt och lätt. Denna gång kunde hon få lite bättre närkontakt och han drog sig inte bort. Hon satte sig på en bänk och klappade inviterande på bänken bredvid sig. Inte brydde hon sig om att folk tittade. Kunde hon hjälpa någon som var i nöd var hon beredd till stora uppoffringar.

Den här människan verkar vara OK, tänkte han. Kanske skulle man kunna få lite mer mat om man följde med henne hem. Det verkade vara det tanten ville. Vad gjorde man inte för ett rejält mål mat. Han bestämde sig för att lita på henne. De reste sig gemensamt och han gick några steg bakom henne för att se vart hon skulle gå. Hennes doft var intressant. Hon luktade precis som det hade gjort hos hans familj när han var liten. Han kom ihåg den goda maten, den sköna sängen och de mjuka händerna som bäddat ner honom, men också dagen då han inte blev insläppt mer. Plötsligt rasade hela hans värld samman och han kunde inte för sitt liv förstå vad han hade gjort. Tanten stannade utanför en brun port och han blev tveksamt stående. Skulle han verkligen...

Hon kände sig lite lycklig. Hon hade lyckats att få honom så här långt. Nu gällde det att han litade på henne, det förstod hon. Kom, sa hon vänligt, du ska få ett jättestort mål mat. För mat har jag och sedan ska du få ett varmt, härligt bad och en skön säng att sova i. Jag ska vara jättesnäll mot dig. Du har säkert inte haft det lätt de senaste åren. Hon öppnade dörren och han gav upp. Kanske kunde detta bli något. Han var väl inte helt dum heller. Man måste ju ta emot en guldsked när den bjöds. Han visste förstås inte om han ville bada. Man blev så våt och när det regnade ute någon gång sökte han alltid skydd mot regnets hårda droppar. Men mat, det behövde han verkligen.

Hon betraktade förnöjt sin besökare. Hoppas han vill stanna tänkte hon. Plötsligt såg hon sitt hem som det var – trist och tråkigt. Här måste nog göras något, tänkte hon, och funderade på hur hon skulle ta död på så många års slentrian. Han kanske inte trivdes i hennes hem.

Han åt som om detta var hans sista måltid. Kastade maten i sig. Tänk om hon nu inte ville att han skulle stanna. Han tittade plötsligt upp från maten och såg med bedjande ögon på henne. Här ville han bli. Han gick fram till henne där hon satt vid matbordet och la huvudet på hennes knä. Hon klappade honom först lite fumligt, sedan kramade hon om honom och kände hans gensvar.

Badet var avklarat. Vad söt du är, sa hon och han kände sig nöjd med sig själv. Den bruna pälsen var glänsande våt. Han hade skakat pälsen länge och hon hade svept in honom i ett stort badlakan. Det var en ny hund som stod där. Loppor hade han inga längre och de fästingar som satt sig bakom öronen var borttagna. Han satte sig fint framför henne och la en tass på hennes ben. Han hade gjort ett gott val – men det hade hon också. Tillsammans gick de in i sovrummet och han fick en stor härlig fåtölj att sova i. Hon var lycklig. Han var lycklig. I morgon var en ny dag, ett nytt liv, för de två vännerna.

© Marie-Louise Rydén

---

Lägg till den här länken till Twitter eller Facebook

Textarkiv