Kortprosa

Vad gör livet med oss?

Yvonne Kristensson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 11 oktober 2010 12:00

Skriven av Yvonne Kristensson

Träffar: 461

Jag satt en stund på en bänk på kyrkogården och funderade på livet och vad det egentligen gör med oss. Lite längre bort kunde jag se de två små gravstenarna som tycktes söka varandras närhet och värme, likt ett förälskat par.

För tjugo år sedan sänkte vi ner den lilla vita kistan i jordens svarta gap. Fyra år senare var det dags igen; en ny liten kista med ännu en död liten gosse. Två små bröder, mina änglagossar som for till himlen utan returbiljett hem till mamma. Tydligen hade lånetiden överskridits. Om jag fått någon påminnelse om detta så hade jag antagligen förlagt den någonstans, men plötsligt kom kronofogden och hämtade tillbaks det som var hans. Mina barn, som jag fött med tårarna sprutande ur ögonen och med smärtans knivar karvandes i min söndriga kropp, hade jag bara fått låna för en kort stund.

Tiden läker alla sår heter det ju som bekant. Men är det verkligen så? Det gör inte lika knivskarpt ont längre som det gjorde då, men mina känslor, mitt hjärta och min själ bär fortfarande ärr som spricker upp och utsöndrar färskt rött blod emellanåt. Hur kan ett litet frö som sås av kärlek mellan två människor få utvecklas till något så ordlöst vackert som ett litet nyfött barn för att sedan bara dö? Lämna en förtvivlad mamma med mjölksprutande bröst som bara väntar på att få ammas. Hur kan dessa två, mamman och barnet, som flätats ihop med varandra med en navelsträng av kött och blod tvingas att överge varandra? Och hur kan en tomt gapande barnvagn så hånfullt skratta åt en mamma som mist sitt nyfödda barn och inte har något att lägga i vagnen?

På något vis kan man tycka att hela livet måste vara ett skämt, eller möjligen ett lotteri där somliga får en vinstlott och andra drar nitlotter. Vem bestämmer vad var och en av oss ska bära i sin ryggsäck, hur tung packningen ska vara?

Jag tror, trots allt, att det finns en mening med allt som sker. Men jag får långt ifrån alltid svar när jag frågar varför. Och någonstans på vägen har jag förstått att jag ibland måste acceptera att jag inte får några svar. Det finns en mening med allt som sker, men det kanske inte alltid är meningen att man ska förstå, åtminstone inte just då.

Att föda barn, och förlora dem, skapar hål i hjärtat som aldrig går att fylla. När det är mors dag så känner jag mig som ett söndrigt pussel som aldrig kan bli helt eftersom det saknas två bitar. Trots att jag har tre levande friska och underbara barn här på jorden slits jag ändå i bitar i mitt sökande efter att bli en hel människa igen.

Så vad gör egentligen livet med oss? Står det och hånskrattar bakom en dörr för att vi är så små och hjälplösa eller försöker det dra oss framåt trots vårt eviga bakåtsträvande? Lever vi bara för att plågas så att vi verkligen känner att vi lever, eller plågas vi bara för att vi lever...

I samma ögonblick som vi föds, så föds döden också. Men att döden ska sluka livet innan det hunnit ta sitt första andetag kommer jag aldrig att förstå. Att så mycket sorg och smärta kan bli frukten av en önskan om att skapa ett kärleksbarn kan jag heller aldrig förstå. Livet slänger oss hårt och hänsynslöst hit och dit. Vi får blåmärken och skavsår och ibland också ärr som aldrig läker. Det ska synas att vi lever och livet ska sätta sina tatueringar på oss så att vi aldrig glömmer. Och jag är, trots allt, tacksam för mina tatueringar som livet bränt in i min hud och i mitt hjärta. Ingen kan ta dem, ingen kan sudda ut dem. Till och med när jag blir gammal och dement kommer de att sitta där som en evig påminnelse om det som jag då troligtvis har glömt. Att navelsträngen mellan ett barn och en mamma är en länk mellan himlen och jorden som ingen kan kapa

Livet kan kasta oss likt trasdockor hit och dit. Döden kan sätta käppar i hjulet för våra drömmar och planer, men kärleken kan man inte döda eller kasta. Jag tror, att innan jag tagit mitt sista andetag, så är jag redan på väg upp mot himlen. Klättrandes likt en liten skrynklig apa upp på den kärlekslian som mina barn kastat ner som repstege åt mig. Och det sista livet kommer att se av mig är pusslet, med alla bitar som äntligen fallit på plats.

© Yvonne Kristensson