Kåserier

Detaljer

Kategori: Kåserier

Publicerad måndag, 27 april 2009 11:00

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 1065

VAD ÄR DET JAG HÖR?

DET FINNS tillfällen här i livet då man kan få en känsla av overklighet och en växande oro kommer smygande, en oro som kan övergå till allvarliga funderingar över hur det egentligen står till med ens själsförmögenheter. Vi har kanske alla någon gång upplevt den s k dèjá vu-känslan, känslan att se eller uppleva något som man redan sett eller upplevt trots att det nödvändigtvis inte är så. En av de vetenskapliga teorierna kring detta “fenomen” är tillfälliga, extremt korta, tidsförskjutningar i hjärnan. En annan, religiös tolkning med anknytning till hinduismen, är att se det som ett bevis på ett tidigare liv. Men en sådan känsla av overklighet kan också infinna sig om man plötsligt ställs inför ett faktum, som man med stöd av sin erfarenhet och sitt logiska sinne vägrar acceptera. Som t ex i föreliggande fall då faktumet var att jag hörde ett till “synes” oförklarligt mumlande.

Det var en härlig morgon i maj då jag steg in i bilen. Backade ut, satte mig tillrätta och kopplade på radions P2 som oftast bjuder på bra musik för långfärder. Jag tänkte tillbaka på morgonens händelser. Hotellets frukostbuffé hade varit riklig och god - kaffet precis som jag vill ha det. En amerikansk (!) kock fixade bacon och perfekt vändstekt ägg - ”sunshine down, please”. Det enda irritationsmomentet från frukosten var den kvinna, tillhörande en grupp konferensdeltagare (ganska stor sådan får man förmoda med tanke på den gångna nattens oljud!) från Kommunal, som länge och väl stod framför mig vid frukostbufféns kaffebord och skar upp ett icke föraktligt antal veteskivor som hon lindade in i servetter. Jag tittade - förmodligen kritiskt - på den alltmer krympande vetelängden och insåg att jag nog skulle bli utan. Jag påpekade stillsamt att vetelängden såg god ut och hon förstod med en gång.

– Jag och några till ska ha det här till kaffepausen - hotellets tilltugg till förmiddagskaffet är rent för litet. Tänk er själv en liten, ynklig kaka “av något slag” är väl inte mycket att komma med - så det så! Men vi har klagat så det blir säkert bättre. Konferenser är jobbiga så man måste ha något som piggar upp eller hur...?

– Men tänk om ert klagomål ger resultat redan idag, sa jag.

Denna gång “föll polletten inte ner” och hon fortsatte därför lugnt med sitt kapande.

Man skall inte förstöra dagen för andra, därför avstod jag från vidare diskussioner och önskade henne lycka till i hennes slit för allas vårt bästa (!?). Från mitt frukostbord avvaktade jag sedan med halvfylld kaffekopp nya vetelängders ankomst. När sådana uteblev gick jag fram och tog den veteskalk som fackkvinnan i solidaritetens namn lämnat kvar. Den smakade faktiskt riktigt bra och mitt goda morgonhumör var återställt. Nere hos portieren rev jag åt mig en dagstidning - “Nej, ingenting från minibaren” - checkade ut och reste vidare mot mitt mål. Trafiken flöt bra, jag kunde lugnt sitta och njuta av musiken. Om ett par timmar förväntades jag vara på plats och jag konstaterade att jag tidsmässigt låg bra till.

När jag kom fram steg jag ur bilen, stoppade ner tidningen i min portfölj, tog på poplinrocken som legat i baksätet och stängde bildörren. Låste. Hann gå några steg på den ödsliga gårdsplanen när jag plötsligt hörde det - ett mumlande bakom min vänstra axel. Jag svängde runt med ett - “Förlåt”? Bländades av solljuset men ändå - ingen människa syntes till. Något förbryllad fortsatte jag, men endast för att efter ytterligare några steg åter höra mumlandet, dock kom ljudet denna gång mera bakom mig. Ett dovt, egendomligt mummel som jag inte kunde härleda - ett ljud som jag aldrig tidigare hört. Nu började det kännas direkt obehagligt och jag undrade vad som egentligen höll på att hända. Som svar på mina outtalade tankar hördes åter ljudet men nu bakom min högra axel. Jag fick en känsla av overklighet och det var nu som jag började undra över mitt hälsotillstånd. Visst - jag brukar hålla högt tempo men brukar också tåla det så...? Men kanske var jag trots allt överansträngd eller vad som helst. Någon förklaring måste ju finnas.

NU HAR det i vissa kretsar blivit inne att höra röster när det passar och vissa människor har begåvats med förmågan att höra röster från “andra sidan”, röster från avlidnas andar och andra - om uttrycket tillåts - likställda gengångare. Men själv har jag inte betraktat mig som ett medium i det avseendet. Men varifrån kom då ljudet? Känslan av overklighet, något som kröp på mig och var utanför min kontroll, något som jag inte kunde värja mig mot blev direkt obehaglig. Ordet maktlöshet började nu för mig få ett, om inte “ansikte”, så i alla fall ett ljud.

UNDER DESSA grubblerier hade jag hört mumlandet flera gånger och jag hade omedvetet dragit mig tillbaka till bilen. Förmodligen i hopp om att ljudet skulle upphöra där det hela började. Eller ville jag kanske rent instinktivt åka iväg från allt det egendomliga - jag kände mig uppriktigt sagt inte alls väl till mods. Mina förvirrade tankar hade ofrivilligt dragits mot det ockulta och det spädde på min oro. Som naturvetare har jag alltid förnekat dansande bord, rockande gungstolar och liknande seanser - betraktat det hela som ren bluff där man ofta utnyttjar känslor och önskningar från människor i ett skört tillstånd. Flummiga medium i trance är för mig enbart trams! Jag har krävt och hävdat förklaringar och bevis - alltid haft Newton och de andra polarna på min sida. Men nu...?

MYCKET RIKTIGT. När jag kom fram till bilen, och stödde mig mot denna, gick det en stund utan att jag hörde ljudet. Jag kände mig genast bättre till mods, rätade på ryggen och sträckte på axlarna för att skaka bort den sista känslan av obehag - då hördes återigen det förbannade mumlandet. Jag kände kallsvetten i pannan och såg för min inre syn kvällstidningarnas feta rubriker “Känd kåsör och kandidat till Nobelpris bryter samman på ödslig gårdsplan”. På det hela taget tyckte jag det var ett tråkigt slut på en lysande karriär. Då hördes åter ljudet men nu hade det på ett dramatiskt sätt ändrat karaktär och lät på något sätt mera bekant.

JAG MINNS inte vad som for igenom mitt nu helt förvirrade huvud, men jag slet i alla fall av mig poplinrocken men hann aldrig se om det var en humla, en geting eller en ollonborre som förmodligen suttit mellan rocken och kavajen. Jag struntade i vilket - ljudet var borta och jag kände mig lycklig och pånyttfödd. Solen värmde gott och det var på gränsen till sommar. Jag kände åter gemenskapen med Newton och de andra polarna - “vad är det vi alltid har sagt, allting har sin naturliga förklaring”!

MEN SÅ här efteråt och oss emellan (jag litar självklart helt på läsarnas diskretion) - nog hade det känts tryggt om jag sett insekten (?) lämna plaggen...!?

© Lennart Björk