Krönikor

UTSIKT FRÅN EN BRO

Lennart Björk

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad onsdag, 10 november 2010 14:00

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 451

NÄR JAG framöver skriver mina memoarer får jag inte glömma min Cambridgetid. Ja, jag har faktiskt legat i Cambridge.

EN HEL vecka låg jag där - på ett hyggligt hotell alldeles intill King´s College, känt bl.a. för sitt kapell och sin eminenta kyrkokör. Min engelske uppdragsgivare hade bokat in mig där, men jag avstår från att spekulera i huruvida det var några djupare avsikter med den inkvarteringen eller inte. Annars har engelsmännen en humor som jag uppskattar. Som konsult har jag när jag varit i deras land - efter ett par pints på puben - några gånger fått höra deras definition på min yrkeskår.

"You know”, säjer man och börjar redan skratta åt sitt kommande skämt - "en konsult är som en eunuck - han vet hur man gör men kan inte själv." Men då brukar jag kontra med:

"No, not at all - så är det alls inte. Nej en konsult är en person som lånar din klocka för att sedan ta betalt för att tala om för dig hur mycket klockan är."

CAMBRIDGE och Oxford är för England vad Lund och Uppsala är för Sverige. Studentlivet dominerar stadslivet och överallt ser man dessa studenter komma cyklande till och från sina föreläsningar. Studenterna vinglar omkring på sina gamla, risiga cyklar - precis som här hemma. Cambridge har fått sitt namn efter floden Cam som rinner genom staden, ungefär som Fyrisån flyter genom Uppsala. Men till skillnad från uppsalastudenterna så ägnar sig deras kollegor i Cambridge åt vådliga flodfärder som kallas punting. Flodfarandet innebär att man stakar (puntar) sig fram på floden i en spolformad båt. Det hela ser mycket idylliskt ut. Dock kan det ha sina risker.

JAG STOD (se rubriken) på en av dessa många broar som tillsammans med floden Cam bildat namnet Cambridge. Jag tycker mycket om att flanera och gör så, oavsett var jag befinner mig i världen. Nu hade jag stannat upp på min söndagspromenad för att beskåda studenternas punting. Eftersom

flodbottnen kan vara ganska dyig, händer det allt som oftast att punten mer eller mindre fastnar och då kan problem uppstå om man inte får loss punten i tid. Jag såg en puntare komma sakta stakande uppströms i sin farkost. I fören satt en fager flicka hopkrupen och njöt av senhöstens sol medan hon till och från kastade beundrande blickar på sin pojkvän som stolt och likt en gondoljär puntade på. Ett stilla lugn vilade över färden. Inget 'O sole mio här inte.

MEN PLÖTSLIGT fastnade punten i gyttjan och puntaren försökte förgäves få loss den. Med båda händerna höll han ett stadigt grepp i punten, vickade den frenetiskt fram och tillbaka för att få den loss, alltmedan båten sakta men säkert vred sig ett halvt varv för att sedan börja glida nedströms floden. Flickan i fören rätade upp sig och såg med stigande förvåning hur hennes kavaljer och beskyddare, krampaktigt höll sig fast vid punten. Detta samtidigt som han med fötterna försökte bibehålla kontakten med sin farkost. Hans lutande ställning blev alltmer åt det horisontella planet eller - för att uttrycka det stilenligt - det vågräta. Till slut hängde kavaljeren sprattlande och nästan vinkelrätt ut från punten likt en fladdrande vimpel i ett sista desperat försök att inte förlora kontakten med båten och därmed den fagra. Den sistnämnda började med stigande bestörtning inse att båtens besättning mycket snart skulle halveras och gav uttryck för detta genom att gällt ropa - "Oh dear, oh dear..."

NU GÄLLER följande fysikaliska lag som säjer att "en kropp faller när dess tyngdpunkt ligger utanför den understödda ytan." I detta fall gjorde naturlagen inget undantag och kavaljeren lämnade båten. Likt en vimpel i lä föll hans kropp in mot punten. Nu var han enbart en ömklig skeppsbruten som satt fastklamrad vid en i gyttjan fastnad punt. Om man bortser från hans högljudda svärande och förbannande liknade han en ruskprick till sjöss - allt medan båten med den fagra sakta gled vidare. Det hela skulle mycket väl kunnat vara slutscenen i en kärleksopera - men då fick man nog återigen bortse från Älskarens verbala, svavelosande utbrott.

TACK VARE att punting är en vida utbredd företeelse kunde den skeppsbrutne ganska omgående bärgas av en efterföljande båt. Man lyckades med gemensamma ansträngningar även få loss punten. Jag gick över på andra flodsidan lagom för att bevittna hur en fager men uppskärrad flicka i sin tur bärgades från en strandad och i dubbel bemärkelse herrelös farkost.

Sensmoral: Har man tagit flickan i båten får man också ro henne i land.

© Lennart Björk