Noveller

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 30 november 2009 09:00

Skriven av Ann-Sofie Lövqvist

Träffar: 796

Uppmuntran

Gunnar kände igen däcken och knäppningen på stövletterna.

”Hej Xinia!” sa han.

”Aaah!” sa Xinia.

”Jag är snart klar”, sa Gunnar. ”Tror jag, åtminstone.”

”Det stämmer”, sa Annika. ”Vi ska bara stretcha lite till.”

”Aaah!” sa Xinia.

”Tack!” sa Gunnar.

Han låg på rygg på en madrass på golvet. Annika höll om hans högerben och böjde det försiktigt upp mot hans kropp. Han kände det inte. Hon fortsatte med det vänstra.

”Det är väl två månader nu sedan du blev utskriven?” frågade hon. ”Träningen här har gått fint, tycker jag. Hur tycker du det fungerar att vara hemma?”

”Jodå, jag börjar hitta i lägenheten igen.”

Han vände ansiktet mot spegelväggen, men tittade snett uppåt in i den istället för rakt fram.

Vid det här laget var rummet välbekant: traverserna i taket, hyllorna längs väggarna, där bollar, dynor, gummiband och hoprafsade liftskynken låg; ribbstolarna, precis som i skolans gymnastiksal; britsen, motionscykeln och kuddarna som låg i ett hörn som byggklossar som rasat. Två gånger i veckan under två månader hade han varit här, och dessförinnan hade han besökt ett nästan likadant rum nästan varje dag i ett halvår.

Spegelbilden förändrade perspektivet. Hörn och kanter blev tydliga, alla streck som nydragna. I spegeln såg man det som var fel. Rummet var för symmetriskt, hade för många raka linjer, för många räta vinklar. En liten krökning någonstans, en diagonal eller dörren en meter åt höger eller vänster hade varit skillnaden mellan fult och vackert.

Skulle han någonsin kunna rita igen, undrade han, nu när han inte kunde röra fingrarna längre? Det skulle nog kunna gå att på något sätt fästa en penna vid handen, precis som han satte fast en gaffel eller sked i en handske när han skulle äta, men skulle han kunna dra linjer och få dem som han ville?

Han upptäckte att han kunde se Xinia bättre när han tittade i spegeln. Han såg hela henne, inte bara nederdelen på rullstolen.

”Vad fin du är idag! Finns det verkligen träningsoveraller med röda rosor att köpa?”

”Vi har sytt på dem själva”, sa Xinias assistent. ”Xinia älskar svart och rosor.”

”Aaah!” sa Xinia.

”Det är annat än min sunkiga gamla T-shirt.”

”Sådär! Vi är klara. Nu får du sätta dig upp”, sa Annika och reste sig.

Att sätta sig upp utan att ha något att hålla i var alltid svårt och nu var han dessutom trött i armarna efter träningen. Tre personer tittade på honom och väntade. Han försökte känna efter vilket sätt som skulle vara enklast. Han rullade över på sidan, försökte få armen under benen och provade att dra sig upp med hjälp av dem.

”Aah-ah, aah-ah!” hejade Xinia.

Han behövde mer fart. Det var för lite kraft i rörelsen. Han rullade tillbaka på mattan.

”Det går inte”, sa han. ”Jag behöver hjälp.”

”Jag tänker inte hjälpa dig efter bara ett försök”, sa Annika.

”Xinia säger att du kommer att klara det”, sa Xinias assistent. ”Eller hur, Xinia?”

”Aaah!” sa Xinia.

Gunnar såg att hon pekade på bordet som var fäst på hennes rullstol. Han visste att hon hade en tavla där med symboler, som hon använde istället för ord.

”Du är stark”, översatte assistenten.

”Nej. Jag är jättetrött.”

”Aaah!”

”Xinia tror att du kan ändå”, sa assistenten.

Gunnar tog sats igen. Och en gång till. Till slut gick det. Han satt upp, andfådd, och stödde sig på armarna för att hålla balansen.

”Aaaaaaaaaaah!” jublade Xinia.

”Snyggt jobbat”, sa assistenten.

”Tack!”

”Nu ska du bara vidare upp i stolen också”, sa Annika. ”Men det hjälps vi åt med.”

Hon körde rullstolen intill honom. Han försökte ställa fötterna rätt, men armarna kändes ganska svårstyrda nu och benen ville bara ramla ner igen när han drog upp dem. Han fick hålla på länge innan han kom i rätt position. Annika ställde sig bakom honom och tog honom om höfterna. Han kände det inte, men anade värmen från hennes andedräkt i nacken. Hon räknade till tre och lyfte. Gunnar höll emot med armarna. Sekunden efter låg han framåtböjd med huvudet i knät, men han var i stolen. Med vad som kändes som en sista kraftansträngning lyckades han sätta sig upp. Xinia visade högljutt sin beundran. Han kunde inte låta bli att le.

”Såja, det var allt för idag för din del, Gunnar”, sa Annika. ”Vi ses på onsdag. Så, Xinia, nu har du latat dig länge nog.”

Hon drog fram liften och assistenten tog bort bordet från rullstolen. De började trä öglorna på liftskynket över krokarna på liften. Gunnar tog på sig rullstolshandskarna medan Xinia sänktes ner på britsen och Annika hämtade kuddar att lägga under hennes huvud och under knäna.

Han lekte med tanken att fråga Xinia om hon trodde att han skulle kunna rita igen, men han vågade inte, ifall hennes svar skulle vara negativt, eller okritiskt optimistiskt. Han var osäker på hur mycket hon egentligen förstod. Och han visste inte om hon någonsin hade ritat själv. Hade hon aldrig gjort det skulle det nog vara svårt för henne att svara. Och om hon hade brukat teckna och måla, så var han ganska säker på att hon inte kunde det längre, och då skulle hans fråga kanske göra henne ledsen. Nej, det hon förstod, förstod hon, och det var tillräckligt för honom.

Han drog åt handskremmarna med tänderna och rullade bort till henne. Hennes hår ringlade mjukt över kudden och runt hennes bleka, stela ansikte.

”Det är tur att du gillar svart och rosor”, sa han, ”för du klär verkligen i det.”

”Aaah!” log Xinia.

”Är du klar, eller?” Rafaela stod i dörren med händerna fulla av kassar i olika färger och storlekar. ”Färdtjänst väntar. Skynda dig, så de inte sticker!”

”Hittade du vad du skulle?” frågade Gunnar.

”Visst, men skynda dig! Jag tänker inte köra dig hela vägen hem själv.”

Hon hängde några av kassarna över körhandtagen när han rullade förbi henne.

”Vad skulle du göra, då? Lämna mig mitt på gatan?”

Hjulen kändes tröga och korridoren var lång. Åter igen reflekterade han över hur perspektivet förändrade rummet, hur annorlunda det såg ut när man tog sig genom det sittande än när man gick. Rafaela tryckte på den automatiska öppningsknappen till hissdörren.

”Du borde inte flörta med hon den hjärnskadade. Hon kan ju bli kär i dig, eller nåt!”

”Och varför i hela världen skulle ’hon den hjärnskadade’ bli kär i han den där med bruten nacke, eller hur du nu skulle referera till mig?”

Rafaela ryckte på axlarna.

”Hon är ju hjärnskadad.”

”I ditt fall är det verkligen ytterst tveksamt om ärlighet är en dygd”, suckade han.