Krönikor

UPPDRAG PÅ HÖGSTA NIVÅ

Lennart Björk

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad onsdag, 21 januari 2009 09:00

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 1289

UPPDRAG PÅ HÖGSTA NIVÅ

La Paz i Bolivia är världens högst belägna regeringssäte. Flygplatsen El Alto ligger 4010 m ö h varför en landning där innebär att planet går ner på i stort en halv normal flygnivå när det är dags att kliva ur. Man rekommenderas att röra sig långsamt med tanke på den tunna luften och för dem som inte följer uppmaningen får detta i allmänhet konsekvenser. Jag har sett ”folk i farten” med sina svarta portföljer tappa andan och dråsa omkull. Dessbättre finns det erfaren och hjälpsam personal med syrgasutrustning som kan återställa andningen. Dit anlände jag efter 30 timmars resande på väg till Cochabamba – det låter som en drink eller en dans, men det är en större stad ca 30 mil sydost La Paz. Cochabamba har ett mycket behagligt klimat med en genomsnittlig temperatur över året på 18 grader, orkidéer och kolibrifåglar förljuvar tillvaron.

Bolivia, som är en inlandsstat, sluttar kraftigt från väster till öster. La Paz ligger i en gryta på 3700 m höjd, Cochabamba på 2700 m och längst österut ligger staden Santa Cruz de la Sierra på 500 m där Amazonas ansluter med sitt subtropiska klimat. Som allra lägst är vi nere på 70 m ö h vid Paraguayfloden. Landet är till ytan dubbelt så stort som Sverige, men har inte mer än drygt 8 milj. invånare varav ca 70 procent är indianer. Det officiella språket är spanska men den indianska majoriteten talar sina egna språk – quichia och aymará. Trots sina betydande naturtillgångar är landet fattigt, till stor del beroende på den otillgängliga bergskedjan Anderna som försvårar utbyggnad av infrastrukturen. Bolivia har efter kolonialtiden varit politiskt instabilt med bl a ca 200 regeringsskiften sedan frigörelsen från Spanien 1825. På allra sistone har landet stått på gränsen till inbördeskrig.

Jag har haft förmånen att i min yrkesverksamhet besöka många utvecklingsländer och brukar alltid tveka huruvida man i dessa länder har vänster- eller högertrafik. Så t ex i Mocambiques huvudstad Maputo där man kör så mycket som möjligt i skuggan av genomfartsavenyernas platanträd och väjer vid behov. I Vietnams Hanoi eller Saigon kör man där det finns plats. Och nu La Paz där man tycks köra precis hur som helst och med vad som helst, bara det rullar. Jag vågar lugnt påstå att bilkörandet här är minst sagt provokativt. Ett visst signaleringssystem tycks dock finnas – en tutning innebär att man blåser om på höger sida medan två tutningar innebär vänster sida. Risken för missförstånd i denna kakofoni är uppenbar, om detta vittnar mängden av tillbucklade bilar. Fotgängare räknas över huvud taget inte! Mina videosekvenser från en taxiresa skulle platsa i vilken actionfilm som helst med den skillnaden att här förekommer inga stuntmän.

Ett annat, mera lustigt, minne är den trafikrondell i centrala Cochabamba i vilken det under minst två veckor stod ett, till synes obevakat, komplett och högklassigt matrumsmöblemang i massiv teak till salu. Ganska smart – några varv i rondellen och man får en god helhetsbild av erbjudandet. Annars sköttes de mera traditionella marknaderna nästan uteslutande av indiankvinnor i plommonstopsliknande hattar över det svarta håret som hänger i långa flätor. En keps att snobba med inköptes på världens högst belägna golfbana –infarten bevakades av vakt med klassisk Westerncolt i hölstret. Jag har ibland undrat över var alla dessa westerncolts tog vägen när ”Wild West” civiliserades (?) – nu vet jag det. Det finns knappast något varuhus, bank eller annan pengahanterande inrättning som inte har en vakt med en sexskjutare i ett mycket synligt hölster och han ser ut att kunna hantera sitt vapen.

Naturligtvis besökte jag världens högst belägna, navigerbara insjö – den legendomspunna Titicacasjön som delas nästan lika mellan Bolivia och Peru. Jag träffade där en av de fyra bröder som byggde Thor Heyerdahls vassbåt Ra II. Bröderna bor på en ö där denna speciella vass växer och de har där ett väldokumenterat Ra II museum. Utanför förevisades i naturlig storlek hur Ra II byggdes upp. Den 45 min långa färden, med en relativt snabbgående båt, ut till ön krävde ett tjockt lager solkräm med högsta skyddsfaktor – den extremt tunna luften medför hög ultraviolett strålning som i förening med det bräckta vattnets reflexer bränner ordentligt.

Inkakulturen då? Jovisst. Efter ett par timmars skakande bilfärd på en väg som inte fanns men som påstods leda till Peru, kom jag till Tiwanaku – en indianby med minnesmärken från en pre-inkakultur som dateras till ca 2000 före Kristus. Solgudens respektive mångudens tempelportar finns kvar tillsammans med mycket annat sevärt. Solen i zenit – man täcker nästan helt sin egen skugga - hög ultraviolett strålning, tunn luft och eländiga vägar - men man får offra sig för kulturen.

Lennart Björk