Krönikor

Upp till kamp

Roger Jervenheim

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad onsdag, 02 maj 2007 12:00

Skriven av Roger Jervenheim

Träffar: 2509

Upp till kamp 

På min vanliga morgonpromenad upptäcker jag att gårdagens valborgsmässoeld inte har slocknat ordentligt, i mitten av den gråvita cirkeln ligger en grov stock och ryker med en andedräkt som är både het och torr och minsann är där inte små orangeröda lågor också.

Den ordningsamme medborgaren som bor någonstans djupt inuti mig sticker omedelbart upp huvudet och säger att så kan vi  ju inte ha det, även om resterna av brasan befinner sig vid foten av en skidbacke där omgivningarna mest utgörs av sand och lera och en hög konstsnö så kan ju elden sprida sig ändå. Så jag ser mig omkring efter en lång pinne eller nåt annat som jag kan vältra runt den rykande stocken med, men allting i närheten är antingen kolnat eller förbränt. Men nej, där vid högen av tomflaskor ligger en meterlång stump av en sån där pinne som lantmäteriet sätter ut för att kolla avstånd och vinklar och allt vad de håller på med. Så jag tar stumpen och kliver in i den grå cirkeln, sträcker mig fram och får in änden under stocken. Jag lirkar och bänder, det går trögt och där är rejält varmt när stocken flåsar ur sig het rök och ett och annat askmoln. Det tar någon minut innan jag märker att det börjar bli obehagligt varmt om fötterna och när jag tittar ned upptäcker jag att mina joggingskorna har sjunkit ned några centimeter i askan och att det ryker om sulorna! Gissa om jag är snabb att retirera ut ur askan och upp i högen av konstsnö!

Och medan jag står där och hoppas att inte skorna ska smälta fast på mina fötter och med lukten av bränd plast i näsan så kommer jag med ens ihåg att det ju faktiskt är första maj. Upp till kamp emot kvalen och allt det där men det var länge sedan jag själv var en del av protesterna, det har känts lite uttjatat att demonstrera vartenda år när vi har en arbetarregering och har haft det så länge man kan minnas. Och handen på hjärtat, nog är det något otidsenligt över tanken på ett arbetarkollektiv som samlas under röda fanor? Nej det här är individualismens tidevarv och det har fått som konsekvens att arbetarna numera inte bara tågar under röda fanor utan också under bruna och blå. För högern har dragit till sig en majoritet av svenska väljare genom att etablera sig som det nya arbetarpartiet och i Tomelilla är det Sverigedemokraterna som demonstrerar istället för Socialdemokraterna. Det är mycket som rör sig under den till synes livlösa grå ytan.

Och plötsligt inser jag att det finns helt nya kval att kämpa emot. Det nya arbetarpartiets retorik går ut på att skapa jobb till varje pris och i sådana lägen är det lätt att ändamålen får helga medlen. Om man har jobbskapandet för ögonen ser man inte något oetiskt i att många arbetslösa, som exempelvis min fru, måste leva på en ersättning som är lägre än existensminimum. I jakten på de heliga jobben är svältande arbetslösa ett litet offer, min fru ska ändå vara glad att hon inte tillhör de unga som ska tvingas söka jobb 30 timmar i veckan. Hur ska de ansvariga kunna  kontrollera det? Jag ser framför mig hur ungdomar samlas ihop i tiotusental, spärras in i lador och övergivna industrilokaler, sådana har vi ju många av nu i och med globaliseringen, och att de sedan sitter där axel vid axel i långa rader med varsitt nummer av platsjournalen i händerna. Och i skuggorna smyger övervakarna som alla påminner om läraren i filmen Hets och de kan inte hålla sig från att då och då smälla med ridpiskan mot stövelskaftet. Ordning och reda och kontroll ska det vara och FRA avlyssnar din e-post och dina telefonsamtal.

Plötsligt känner jag hur det börjar bränna på ovansidan av vänsterfoten framme vid tårna, jag tittar ned och upptäcker en glödande sticka som har bränt hål i polyesternätet på skons ovansida. Ilsket kastar jag stickan åt fanders, bara för att konstatera att den har lämnat efter sig ett femtioöringsstort hål i tåhättan på mina skor som kostade 1700:-. Skit också, jag borde inte ha lagt mig i, skulle bara ha gått förbi och struntat i att det brann, ilsket tar jag en handfull av konstsnön och formar den till en boll som jag slänger i riktning mot den förbannade rykande stocken. Jag siktar illa och missar, men konstsnöbollen följs av en till och en till och snart är stockens andedräkt inte längre het och torr utan fuktig och luktar lite grann som blöta yllesockor. Ja, emellanåt kanske man måste riskera att få fötterna brända, kliva ut i askan och peta med en pinne för att få syn på det som gömmer sig under ytan.