Under ytan

Del 1

Väl innanför dörren föll jag ihop som en säck potatis. Jag måste skärpa till mig och hålla bättre koll på tiden. Idag höll det på att sluta riktigt illa. Hade jag träffat någon i trappen så hade jag varit avslöjad vid det här laget.

Efter en evighet orkade jag dock resa på mig och ta mig ut till köket med min halvmosade matkasse. Tur att jag varken köpt ägg eller tomater. Satte igång en kittel med vatten och tog ner pastapaketet. En burk krossade tomater, en liten lök och lite basilika så var middagen nästan klar. Så här i slutet av månaden gick det inte an med några vidlyftiga matorgier. Att uppehålla livhanken var det enda som gällde. Och att ta medicinen. Jag måste för fan ta min medicin.

Tar ett långt skönt bad och känner att mina krafter återkommer. Kan också bero på att tabletterna börjar verka.

Städar upp i lägenheten och framförallt i klädrummet. Tänk att jag alltid lyckas stöka till det så vansinnigt. Varje gång jag bytt skepnad är det som om kläderna varit i krig med varandra. Allt ligger på fel plats. Men kanske är det så det är, fullt krig inom mig och i kläd kammaren. Kamp om vem som ska segra.

Den senaste tiden har det oftast varit Den Svarta som vunnit. Måste nog passa på att tvätta hennes kläder så hon inte förväxlas med Sop Stina.

Känner mig riktigt nöjd och tillfreds med mig själv när jag kryper till sängs.

Vaknar till när jag sitter på spårvagnen med handväskan hårt hållen. En hållplats kvar sedan är jag framme. Ska bli skönt att promenera i det vackra höstvädret. Inte för att det är en särskild munter plats, men i alla fall.

Graven där min mor ligger är placerad lite avsides, under en stor alm. Jag sitter en stund på bänken och försöker tänka något snällt om kärringen, men som vanligt misslyckas jag. Reser mig för att gå men råkar få syn på en man tvärs över grusgången.

Våra ögon möts. Jag viker inte undan.

Han kommer mot mig, men tar jag mig samman, hastigt vänder jag honom ryggen. Känner hans förvånade blickar. Blir riktigt svettig innan jag åter står vid hållplatsen. Måste hem fort som tusan.

Sjutillhållarlåset klickar tryggt och jag sliter av mig peruken. Kläderna rasar av min tunna kropp och så står jag under duschen.

Inser att jag måste ringa hjärnskrynklaren fort som attan medan jag är Den Kloka.

Del 2 

| Fler...

Kommentarer (1)

RSS för kommentarer

...
skriven av Katarina Forsberg , november 05, 2007

Hej Inger- din text fick mej både att skratta och gråta- vet inte vad som är bäst?...
Vet hur det är att vara "under ytan"-man är rädd för livet helt enkelt och tror att andra är rädda, förskräckta för den du är och tror att man behöver visa upp ett "yttre" för att någon ska tycka om en som person. Men för ens bästa vänner räcker att bara vara just den du är-just bara du helt enkelt. Vill bara säga att "Under ytan" är en bra, avslöjande, fin text/MVH Katarina

Namn

E-mail

Hemsida

Titel

Kommentar

Minska | Öka

Prenumerera via epost (Endast registrerade besökare)

Lägg till kommentar