Kortprosa

Tvåhundratjugosju stycken

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 19 december 2006 10:00

Skriven av Ulla Berglund

Träffar: 2642

Tvåhundratjugosju stycken

Det fanns tvåhundratjugosju stycken. Så många hade vi aldrig sett någon gång tidigare.
 
Jag var sju år och satt i min pappas knä. Vi åkte spårvagn på väg till farmor för att fira julafton. Det hade vi gjort varje år så länge jag kunde minnas.
 
Det var tryggt att sitta i pappas knä. Jag kunde känna den välbekanta doften av hans rakvatten och hans bägge armar runt mig, så jag inte ramlade när spårvagnen krängde till eller bromsade häftigt. Mamma, som vanligt iklädd sin stora vidbrättade hatt, satt en bit bort. Hon satt lite för sig själv för att få plats med alla julklapparna bredvid sig.

– Tvåhundratjugosju. Rekord!
 
I finrummet väntade granen. Ingen fick gå in dit förrän alla förberedelser var klara. En gång hade jag i alla fall lyckats.  Jag visste att det hängde kristyränglar i julgranen och jag kunde inte låta bli att smyga mig in för att tugga lite på en av dem. Jag var väldigt försiktig, så att inte bokmärkesängeln i mitten ramlade bort!

Den här julaftonen kunde jag behärska mig och satt i stället kvar med mina kusiner och den övriga släkten och väntade på att dörrarna skulle öppnas .
 
– Varsågoda! Maten är serverad.

Farmor öppnade dörrarna och den festliga, men för oss barn oändligt långa måltiden kunde börja. Rummet lystes upp av endast levande ljus. Till och med granen hade levande ljus.
 
Mitt på det stora bordet stod en Spettkaka, eller som det heter på skånska, Spiddekaga.

Hög och gul och dekorerad med rosa och vita kristyrrosor. Runt denna var julens alla läckerheter framdukade. Där fanns allt från sillen till köttbullarna och skinkan. Syltan, prinskorvarna och rödbetssalladen fick sällskap av ostar och hemstoppade korvar. Det enda som saknades den här julen var det glaserade grishuvudet med ett rött äpple i munnen. Jag och mina kusiner tyckte det var bra. Det såg bara otäckt ut. Farmor hade säkert förstått det!

Bredvid julgranen stod ett litet bord med julgodis, som skulle ätas efter julklappsutdelningen.
 
Så äntligen kom de orden vi väntade på.

– Jaha, då var det dags att åka till teatern och veva upp ridån! sa min farbror.
 

Alla visste vad det betydde, men låtsades ändå att det var synd om honom, för tänk om tomten kom när han inte var hemma! Och mycket riktigt. Så blev det ju, den här julen, precis som alla andra jular!

Det var bara en sak som inte var sig lik. Tomten haltade när han kom in genom dörren och hans röst var inte lika glad som den brukade. De vuxna tittade undrande på varandra och frågade om de skulle ta över julklappsutdelningen så att han fick vila sig en stund, men tomten lovade att han skulle orka. Utdelningen gick ovanligt fort. Tomten skyllde på att han hade många fler ställen att besöka.

– God jul då alla och tack för mig, sa han och reste sig upp ur stolen.

Han stod stilla en stund och sjönk sedan avsvimmad ner på golvet. Tomteluvan ramlade av men lösskägget och de buskiga vita ögonbrynen, som var fastklistrade satt kvar, men vi såg ändå det alla redan visste. Det var farbror Bertil som låg där.

Han vaknade snart och kunde berätta vad som hänt. Han hade halkat på en isfläck när han var ute för att hämta julklapparna och hade nu fruktansvärt ont i ena benet.

– Det känns som om det har gått av, sade han.
 
Den julen fick personalen på akuten gipsa högerbenet på Tomten Bertil som trots den svåra smärtan genomförde julklappsutdelningen för att inte göra oss barn besvikna!
 
Mamma, pappa och jag åkte taxi hem den kvällen, men några röda, lysande adventsstjärnor räknade vi inte. Vi hade redan slagit vårt rekord. Tvåhundratjugosju stycken.
 
Nu, över femtio julaftnar senare, står mitt sjuåriga barnbarn framför mig med förväntansfulla ögon.
– Vi såg nitton stycken, farmor!
 

Det var inte adventsstjärnor han hade räknat, utan hus, som från grunden upp till taket var dekorerade med ljusslingor i olika färger.

Tiderna förändras, men en sak är densamma. Tomten kommer och han ska inte behöva bryta varken armar eller ben. Julklapparna ligger och väntar på ett absolut isfritt ställe inomhus.