Kortprosa

Tussilago

varDet blir värre med åren, tänkte hon. Den hissnande svindlande känslan i kroppen inför varje ny vår. Hur många vårar till skulle hon få uppleva? Tanken på att antalet krympte för varje år hissnade lika mycket. Det gjorde ont.

Hon såg den på långt håll. Den lilla blomman strålade klargult i den dammiga grässlänten ner mot den smala skogsvägen.

Hennes första ingivelse var att hoppa av cykeln och plocka den.  Det var givet tyckte hon att den inte kunde trivas mitt bland det grusblandade lortiga torra gräset. Det som framkallade rysningar genom hennes kropp när hon satte fötterna på det.

Det var när hon redan sträckt fram handen för att bryta av stjälken som insikten smällde till henne i magen. Hon skulle inte alls ta blomman med sig hem och sätta den i det antika snapsglaset med graverat blommönster på.

Det var det som var meningen med livet för den kärva vårblomman med sin grova stjälk.  Att göra den fula backen vårvacker med sin anspråkslöst sköna anblick.

© Ethel Hedström

Kommentarer   

 
#6 Ethel Hedström 2011-03-29 22:12
Tack Maj, Anette och Yvonne! Våren spritter i våra kroppar ;-)!
Citera
 
 
#5 Yvonne Andersson 2011-03-29 18:42
En bra och fångande skriven text om något så viktigt som det stora i det lilla. Tack för påminnelsen!
Citera
 
 
#4 Anette Rosenberg 2011-03-29 01:53
Ethel, härliga tankar om dikeskantens små solar! Bra!
Citera
 
 
#3 Maj Mohrin 2011-03-28 22:23
Tack Ethel för den fina texten. Som jag sagt så många gånger lever jag i nuet och är glad för varje dag och för varje upplevelse. Klokt att låta tussilagon stå kvar och lysa upp den dammiga marken, sen blir det många små solar som lyser och det bruna syns inte alls.:-)
Citera
 
 
#2 Ethel Hedström 2011-03-28 22:06
Tack Alicja!
Citera
 
 
#1 Alicja Lappalainen 2011-03-28 20:22
En vacker text!
Citera
 

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information