Noveller

Tusen speglar och nätter, del 2

Jens Daniel Burman

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 29 november 2010 10:00

Skriven av Jens Daniel Burman

Träffar: 191

Det hade blivit eftermiddag och marknaden var upplyst av solstrålar frampressade mellan upplösta regnmoln. Med medvetna simtag, grävde Anna sig genom folkmassan och kom ut i en frizon, en luftig yta där hon såg ett ansikte, en man, den enda personen där som hade kontroll. Han drog tillbaka armarna bakom nacken och slickade sig om läpparna, tittade än på den ena än på den andra som om han styrde dem alla i ett lättjefullt spel. I en sista förtvivlande förhoppning stöp Anna fram och körde in naglarna i hans arm, drog honom närmare.

Snälla… Hjälp mig… Min lilla flicka är borta? Du har inte sett henne?

Hon såg sitt eget desperata ansikte speglas i mannens pilotglasögon. Mannen drog åt sig sin arm och Anna sjönk ihop vid hans fötter. Luften tycktes stilla, varm och trög som kletig vax. Mannen skyndade att dra upp henne och hon borrade in sitt ansikte i hans axel. Hon hörde folkmassan lämna plats, deras röster lät uppjagade och störda. Såja det ska ordna sig, hörde hon mannen säga. Han höll stelt om hennes axlar och hon pustade ut. Några verkade äntligen förstå henne. Det verkade faktiskt som om sökandet efter Maja redan var i full gång. Folket såg sig förvirrat omkring, det frasade i deras kläder. De nosade och spanade omkring. Flera minuter gick medan Annas hjärta fortsatte bråka ikapp med hennes hackande tänder. Hennes hår klibbade fast mot mannens hals. Han höll andan, tog ett nytt tag då hon började glida ur hans grepp. Utan förvarning slets hon bort från hans famn och leddes bort av en säkerhetsvakt. Säkert full, hörde hon någon mumla. Hon är drogad, sade en annan. Nej, nej, tänkte Anna oförmögen att prata. Ni förstår inte, ni förstår inte alls.

Hon satte foten hårt mot vaktens lår, drog med alla krafter sig lös och sprang iväg med sned och hängande kropp. Folket stirrade på henne som hon varit ett lössläppt monster ur ett kryptozoologiskt uppslagsverk. Hon skrek och visade tänder och folket vek automatiskt undan ur hennes väg. Fick nya krafter då Majas röda kappa flammade till och slank in bakom entrén till ”Lustiga huset”. Kvickt med stridande muskler trängde hon sig förbi en förvånad kö, förbi biljettbåset och hörde efter sig ett förvånat rop utifrån entrén, det var allt. Maja, jag kommer…

Anna fortsatte djupare in i Lustiga husets trånga korridorer, duckade för det låga taket som kom i hennes väg, stapplade in i ett luftigt rum och upp för en brant sluttning där hon brakade in i väggen så det susade i öronen. När hon tittade upp fick hon syn på en liten pojke med uppskrämt ansikte. Hon försökte undvika honom. Pressade sig mot väggen och hissade upp sig på sina ben. Drog med handen över pannan och tittade på fingertopparna som var fuktiga av svart blod. Det rann ett stril från pannan, ner över kinden och droppade från hakan ner på bröstet. Hon stod chockad kvar några sekunder. Luften var sval, det svirrade sövande från en fläkt någonstans bland de lustiga asymmetriska vinklarna. Det blodiga ansiktet lyste rött under en svajande lampa. Hon återfick modet och balansen, vände sig om och där stod nu en häpen och generad folkhop. De såg på henne som hon var ett museiföremål ifrån någon medeltida tortyrkammare. Det rådde en viskande tystnad medan sekunderna gick. De valde att vända sig undan i växande avsky.

Maja, tänkte hon och fortsatte inåt något lugnare än förut. Försökte koncentrera sig på sina fötter som trampade geléråttor. Rätt som det var befann hon sig i en snurrande tunnel. Den var målad som en spiral och skruvade sig allt smalare i tunnelns ände likt en köttkvarn. På andra sidan skulle hon bli kladdig köttkorv. Hon blundade och tog sig igenom den. Hade en elak spya på väg uppför maggropen. Maja, ropade hon med en svikande röst och plåtskratt och plåtröster flaxande och studsande mellan plåtväggarna. Utan att märka det, strök hon snart fram i mörker. Allt det ljusa bakom henne ströps åt. Hon vände sig om och försökte känna sig fram med händerna. Här finns inga väggar tänkte hon, ett rum helt och hållet utan väggar.

Maja, sade hon tyst och hennes röst skälvde mot det mörka okända. Plötsligt gick hon in i något hårt och blankt och en rysning for fram över ryggen och hon flämtade, hennes andningar blev djupa och febriga. Hon drog med handen över det svarta och släta så det gnällde och ilade under fingertopparna. Gick sakta framåt i mörkret, drog med fingrarna mot väggen tills den tog slut och vek av och fortsatte i en annan riktning, neråt och neråt. Ska det vara så här, tänkte hon och stannade till för att höra vart de andra höll hus. Men det hördes bara dova plåtsus och plåtviskningar och henne rädsla över allting. Hon tycktes vara helt ensam med Majas röda kappa som skymtade grön bakom ögonlocken. Hon följde efter och plötsligt föll hon igen. Hon föll och föll genom mörkret och upplöstes i miljoner molekyler. Nu är jag död, tänkte hon, för allting var svart och tomt som om hon inte fanns och aldrig hade funnits.

Anna vaknade upp och fattade instinktivt tag i ansiktet som kändes stelt och ömtålig som det var gjord av papp eller äggskal och som när som helst skulle spricka. Ögonen sved och det bubblade och brände inuti kroppen. Men känslan av hetta övergick snart i ilningar då kall luft vällde in och fyllde det ekande bröstet. I detta kalla tomrum låg hennes hjärta, stumt och frostigt som i en sorglig saga. Hon öppnade ögonen och såg sig själv, sitt eget blodiga ansikte och någonting brast, en kall rinnande flod, en brusten fördämning. Hon såg sina gråtrandiga kinder och sina stora glasartade ögon som stirrade häpet och orkeslöst tillbaka på henne. Hon påmindes om sin dotter. Och först då mindes hon.

Det var som om tiden rusade tillbaka genom sex år av långa kvalfyllda nätter och ångestfyllda dagar. Dygnen fladdrade förbi i speglarna. Likt ett tåg for tiden in och ut genom tunnlar, genom byggnader, kyrkor och platser och människor, över våldsamma stormar och vilda explosioner. Det snurrade runt och runt på världen och ur karuselldrakarnas näsborrar sprutade det eld, is och blod - och blommor som regnade som tårar i rymden och allting stannade helt tvärt i en folkmassa exakt sex år innan den tidpunkt hon nu befann sig i.

Hon såg sig själv hålla i sin dotter, hon kände hennes mjuka hand. Hon såg sig själv luta sig fram för att lukta på några kryddor i papperspåsar, klämma på tyger och leta med sin robotblick över marknadsmyllret. Och sedan, kände hon Majas lilla hand glida ur hennes och såg hur hon sögs bort i människohavet. Plötsligt som någonting klickade till, på eller av, i huvudet, var Anna tillbaka sex år i tiden, tillbaka till nuet. I bröstet fanns en dinosaurie av saknad. Hon vred sig om och upptäckte att hon befann sig i en rum full av speglar som speglade en annan spegel som speglade henne själv. Och vart än hon tittade såg hon sig själv gånger hundra, ett ansikte som var förvridet av ångest och skam.

– Maja! skrek hon samtidigt som tusen andra munnar öppnades och ropade samma sak.

– Maja, grät hon samtidigt som miljoner tårar föll från miljoner kinder.

– Förlåt mig Maja, förlåt, sa alla tusen ansikten. Förlåt.

© Jens Daniel Burman