Dikter

skogen

Tusen minnen till medvetandet

Det är tårar som droppar från kronans topp

jag går på stigen mot min barndom

vinden ruskar trädens grenar

väser att det är för sent


skogen är skrämmande mörk

jag håller lilla mig i handen

stiger in i en nostalgisk tambur

till en omfamning som andas skuld


tusen minnen till medvetandet

här möts femton förlorade solvarv

som om allt bara var ett tonårsbråk

försoningen så obestridd


håll mig hårt tänker lilla mig

din innerlighet tröstar

du vaggar mig och viskar

försenat men inte för sent

© Linnea Östlund


 

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information