Noveller
Tusen dagar
- Detaljer
- Kategori: Noveller
- Publicerad måndag, 20 juni 2011 10:00
- Skriven av Nanny Lundin
- Träffar: 448
Framför dig står mannen du älskar. Du behöver egentligen inte ens se honom för att veta att han står där. Det är i ditt väsen inpräntat att han med sin energi finns i din närhet. Han som gör att din själ känns hel. Att ditt skratt blir äkta och att hjärtat faktiskt är helt. Du känner i varje steg som tas i tillvaron att det är ni två och det är lika självklart som att andas.
Ni har delat otroligt mycket tillsammans och kommer att dela så mycket mer. Ni har skrattat, fnissat och busat tillsammans. Ni har promenerat genom ösregn i skogen, småsprungit försenade till biografen och hört knarret av blöta bryggor. Klagat över dyr bensin, njutit av härlig musik och kramats på gräsmattan. Ni har älskat i världens alla hörn och varit arga på både hemma och bortaplan. Provsmakat glass på ett tveksamt fik och tittat på när någon halkat i gyttja. Upplevt både gröna och vita vintrar. Midsommar med regn och med sol. Med värme och kyla. Det finns inget annat än att ni hör ihop. När du står där så insuper du hans uppenbarelse med alla sinnen. Du känner hans välbekanta doft samtidigt som du med dina fingertoppar kan känna strävheten av håret på hans starka pålitliga arm. Trygghet är vad luften lovar. Du vet att du är trygg.
Hans kropp rör sig graciöst när han pratar och du kan nästan höra musklerna i hans kropp tala till dig. Viskar löften om tillit. Varje rörelse är som en förförisk invit och lite smått förvirrad slickar du dig sakta om de allt torrare läpparna. Dyner av passion och åtrå flödar genom dig. För en liten stund sen kysste du baksidan på hans solbrända axel och smaken av honom sitter kvar som ett vänligt avtryck i munnen. Du inser att hans mun rör på sig för att han faktiskt pratar. Du flyttas tillbaka till verkligheten i takt med att hans maskulina stämma gungar in genom örat. Vaggande ljud i varierande styrka och skepnad. Ord som formas men är ännu inte riktigt tydliga. Hans läppar formar om och upprepar och du får anstränga dig för att egentligen höra. Lite fnissig tänker du att inte borde det vara så svårt att efter så här många år skärpa till sig men hans kärleksfulla påverkan på dig växer sig stadigt starkare för vart år. Lyssnar du kan du nog höra vad han säger. Någonting om att tusen dagar. Konstigt han låter lite irriterad? Nu börjar du förstå. Det är i själva verket så att du lyssnar men vill inte höra.
Sommaren rufsar om i ditt hår och bleker sakta slingor där du står. Runtom vajar det blommande gräset och doften av nyslaget hö böljar fram genom luften. Varma vindar far runt dina bara ben, kittlar och tar om hand. Vad är det han säger? Att han måste avsluta det efter över tusen dagar. Han är arg för att han måste avsluta det. En brutal smäll av insikt ger dig blodsmak i munnen när huvudet kommer ikapp vad det är som händer. Ursinnet brusar i ådrorna. Du sväljer hårt några gånger och försöker få saliven att räcka till. Slickar lite på insidan av tänderna nästan som att du letar efter hjälp inifrån. Ögonbrynen höjs sakta, samtidigt som de sen nästan förenas på mitten. Hjärtat bankar oroväckande hårt i bröstkorgen som en påminnelse om att det behöver du nu. Han varit med någon i tusen dagar och måste nu avsluta det. Varför ska han behöva göra det? Han har haft en kvinna i tusen dagar som du inte vet om. Han var ju tvungen när du inte räckte till. Vad ska han annars göra? Vad hade du tänkt dig att han skulle göra? Du räcker ju inte till. Du räcker inte. Du duger inte. Du passar inte. Du fyller inte platsen fullt ut själv. Så har det alltid varit. Det är bara i ditt lilla huvud som det påstås att ni skulle sluta cirkeln tillsammans. Det är bara i ditt huvud som kärleken är ofelbar även med sina brister. Att tvåsamheten er emellan oavsett vind och klimat ändå är rätt för äkta kärlek står pall för både storm och istid. Men det är bara i ditt huvud. Han står här och säger det. Han upprepar det. Om och om igen att det är synd om honom som tvingas avbryta det han haft i tusen dagar. Han lider av att vara tvingad till ett liv med dig enbart. Det är ofattbart tragiskt för honom att stå ut med detta. Hans min vrids i otäcka grimaser när hans avsky och hat blixtrar ur hans ögon.De annars så vackra blå ögonen är nu hotfullt mörka. Mörkare än en avgrundsdjup tjärn som sträcker sig efter dig i vilja att dra dig ner under ytan. Den tidigare tilltalande solbrända huden känns nu som smutsigt läder under dina fingrar när han försöker dra sig undan din hand. Instinkten att hålla honom kvar är för stark så undan för undan låter du naglarna gräva sig djupare ner i hans arm. Hårstråna knäcks av trycket och porerna i huden kapsejsar. Du klamrar dig fast med fingrarna vid mannen du älskar med hela dig varelse och till slut ger även dina naglar vika. De böjer sig i vördnad för ilskan en efter en och när blodet i små rännilar sipprar fram genom skinnet kan du inget annat än skrika. Skrika djupt från ditt innersta med all din kraft.
Kommentarer
Jag upplevde att texten bitvis hade lite väl långa stycken. Kanske skulle den tjäna på att delas upp i mindre avsnitt, vilket skulle underlätta läsningen. Ibland irrade jag bort mig mellan raderna i de längre partierna.
Med alla dina fina formuleringar och spänningen på historiens slut håller du läsaren intresse ända till slutet. Bra skrivet!
RSS-flöde för kommentarer på denna post