Noveller

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 14 september 2009 07:00

Skriven av Inger IMSE Segerstedt

Träffar: 1007

Trapphusligan

Ingen visste hur många dom var. Alla visste att dom fanns.

Jag hade bara bott i min nya lägenhet några veckor när jag upptäckte att någon varit inne i mitt vindsförråd. Visserligen saknade jag inget men eftersom jag inte gillar att någon snokar i mina grejer så ringde jag upp bostadsföreningen.

– Hej, jag vill anmäla ett inbrott i mitt vindsförråd, sa jag till tjejen som svarade i telefonen.

– Saknar du något?

– Nej inte vad jag kan se. Men jag vet att någon varit inne och rotat runt.

– Ja, men om inget är stulet så finns det inget att anmäla eller hur? sa hon med en avvisande röst.

– Men herre gud människa, inte vill jag att någon tar sig in i mitt förråd. Dessutom har jag ett godkänt lås så jag fattar inte hur det gått till.

– Dom är väl duktiga.

– Duktiga! Tycker du att detta är lustigt? Jag vill att ni kollar upp det här, sa jag ilsket och avslutade samtalet.

Tiden gick och jag försökte hålla uppsikt, men såg aldrig några som inte hörde till huset. I alla fall inte när jag var hemma och vistades i trapphuset. Det blev inga mer ”inbrott” hos mig så jag glömde snart bort alltihop.

Jag trivdes i min nya lägenhet och med min nyfunna frihet. Kände att jag äntligen hittat ett bra ställe att bo på och var nöjd med att leva ensam. Inredde min tvårummare precis som jag ville ha den och saknade definitivt inte min förra sambo. Allt var lugnt och stilla till den kvällen då jag möttes av blåljus när jag kom hem från jobbet.

Vad i hela friden hade hänt? Både ambulans och polis. Grannen på nedre botten berättade att en pojke blivit sjuk.

– En pojke? Men vem då? Här i huset bor det väl ingen pojke.

– Bor och bor, sa han och tittade bort.

– Hur menar du? Nu var jag ordentligt nyfiken.

– Han tillhör den där Trapphusligan.

– Trapphusligan??? Nu fattar jag absolut ingenting, sa jag.

– Men dom där ungdomarna som härjar runt här i området, dom har du väl ändå hört talas om, sa han och tittade på mig som om jag var en idiot.

– Nej det har jag inte. Kan du berätta?

– Finns väl inte så mycket att berätta, dom lever i trapphusen och är egentligen inte till nåt bekymmer. Stjäl inte från oss som bor här och grisar inte ner, så vi låter dom hållas.

– Men detta är ju hemskt. Har dom inga hem? Inga föräldrar?

– Kanske eller kanske inte, jag vet inget mer än att dom figurerar i vårt område.

En Trapphusliga! Detta var ju helt otroligt. En accepterad brottslighet härjade i mitt område. Efter middagen vankade jag mellan fönstren och funderade hit och dit. Jag kunde inte släppa tanken på dessa individer. Hur många var dom? Var det bara små barn? Hur länge hade dom bott här? Visste Socialen om deras existens?

Till slut kunde jag inte hålla mig utan gick upp på vinden. För säkerhets skull tog jag med mig en ficklampa och stoppade på mig mobilen. Hjärtat bultade lite häftigare när jag öppnade den tunga dörren. Försiktigt kikade jag in och tände lyset. Lyssnade utan att höra ett knyst. Gick till mitt förråd och låste upp. Låtsades leta efter något men spanade hela tiden runt för att se något som kunde röja några inneboende. Då slocknade ljuset. Innan jag fick på ficklampan hann jag se ett svagt ljus längre bort. Kunde någon mer vara på vinden eller…

Jag låste och gick mot ljuset. Det var fortfarande tyst. När jag närmade mig släcktes lampan och jag tyckte mig höra ett frasande ljud. Eller var det mitt blod som stelnade? Så kom jag fram till ännu en vindsdörr som visade sig leda till grannhusets trapphus.

Jasså det var en gemensam vind för dom tre hopbyggda hyreshusen, tänkte jag. Då har dom en stor plats att vistas på dom små rackarna.

Väl inne i min lägenhet igen började jag smida planer. Jag lät en vecka passera och så slog jag till.

Nu valde jag den bortre vindsdörren. Innan jag släntrade bort till mitt förråd, satte jag tyst ner kassen. Smågnolande gjorde jag ännu en visit i mitt förråd. Tog ett par kuddar under armen och gick ner. Natten blev orolig och tankarna löpte amok i min detektivhjärna.

Jobbet som chef på biblioteket hade den förmånen att jag hade ett eget rum. I vanliga fall vistades jag inte långa stunder där eftersom jag trivdes bäst ute på golvet, men nu satt jag långa stunder vid datorn. Letade på alla möjliga sidor om försvunna personer och illegala invandrare. Blev inte klokare men mycket upprörd. Det antogs att flera hundra barn vistades i vårt land utan man visste var. Att det kunde förekomma i ett land som Sverige. Hade aldrig kunnat drömma om det.

Kvällen kom och jag lät den övergå till natt innan jag smög mig upp. Även nu valde jag den bortre ingången. Öppnade försiktigt och tyckte mig hinna se att lampan släcktes i samma stund som jag öppnade dörren. Jag tände igen och i förbifarten sträckte jag upp handen mot den nakna glödlampan. Den utstrålade värme! Jag hade uppfattat rätt. Lampan hade varit på. Såg att ”min kasse” var borta. Med ett nöjt leende gick jag en lov förbi mitt förråd innan jag gick ner.