Humor

Tragedi i djurens värld

Ingbritt Wik

Detaljer

Kategori: Humor

Publicerad tisdag, 22 mars 2011 12:00

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 317

Duvan Märta Mellin som levt så länge tillsammans med sin make Ture Tyren. Inte kunde någon tro att de två skulle separera. Flyga skilda vägar. Inte utan orsak i alla fall. Orsak? Jo, det fanns givetvis en sådan. Orsaken var en nästan helvit duvfröken som Ture kom hemflaxande med en sen kväll i februari. I mitten på månaden, bör tilläggas. För dagarna hade börjat bli längre och vårlika. Solen sken så grant på den vita snön och av dagsmejan smälte snömängderna på garagets tak och ispelarna från dess takskägg i ena hörnan blev allt längre för varje vinternatts kalla angrepp. Snart skulle iskristallerna nå marken, trodde Märta, där hon satt på sin utpost i gluggen till hennes och sin makes loft.

De hade haft en otrolig tur, som kunnat få en alldeles egen stor vind att bo på. Som kungligheter, ungefär. För många, många år sedan log lyckan mot dem. Det var på det här viset, att en ventillucka hade blåst ner från en villagavel under en av de där hårda höststormarna. Huset låg centralt med utsikt över skogen åt ena hållet och över en dal med en strid älv åt anda hållet. Fotbollsplanen och Servusbutiken åt ytterligare ett annat håll. Sjön och alla fiskmåsar och båtar var intressant att titta på, om man vred på sig lite så man fick utsikt åt just det hållet. Ja, då såg man även skolan och Sandvikens köpcentrum. Även Nobelverken sågs åt ett håll. Och hade man goda ögon, som Märta hade, då kunde man se Stora Hotellet nere i stadens centrum. Man kunde även skönja allt folk som kryllade på torget när det var torgdag. Fast då fick man sträcka på sig lite grann, förklarade Märta.

Vad eller var man såg – det berodde enbart på hur man vände sig på skorstenen, menade Märta. Det nya hemmet på vinden, hade blivit tillgängligt mycket lägligt. Just när den tragiska händelsen med kvarnen inträffade.

När den gamla kvarnen i stadens utkant revs utbröt det panik bland alla hyresgäster, men Ture tog Märta i vingen och sa:

– K-k-komm-m… Vi st-st-icker härifrån, älskade Märta.

I kvarnen hade förresten Ture friat till Märta och de hade vigts vid varandra av en Äkta Brevduva från Haparanda. Detta fanns det papper på, men inte tillgängliga just nu, för det papperet hade förkommit i rivningen av kvarnen.

De hade bott ett drygt år, där borta vid Granbergsdal i kvarnhuset. De hade andats lantluft och ansett sig fullkomligt lyckliga. En kull ungar hade de fött upp och fostrat till fina medborgare i duvslaget. Före nästa kull, lovade Ture att Märta skulle få en ring. Han skulle se till att hon blev ringmärkt. Han tyckte inte att det räckte med den där lilla papperslappen som låg i deras rede.

***

Märtas hjärta pickade snabbt och lite ängsligt. Hennes make hade inte alls varit som han brukade vara om vårarna. Inte det minsta uppvaktande. Han verkade rastlös och irriterad för det mesta, tyckte Märta.  Han sov inte med huvud under vingen heller längre, hade hon märkt. Nej, då… När han stoppat in huvudet i fjäderdräkten och sagt god natt, kunde Märta ibland få för sig att kika mellan ett par vingpennor. Och då kunde hon se hur han drog upp sitt huvud ur vingen och började kolla ut mot vindsgluggen, som om han väntade främmande. Vad i Helgoland spanar han efter, tänkte Märta oroligt, men ville inte verka nyfiken. Tids nog skulle hon väl få reda på vad det var som maken hade i kikaren.