Kåserier

Detaljer

Kategori: Kåserier

Publicerad fredag, 23 oktober 2009 08:30

Skriven av Marie-Louise Rydén

Träffar: 958

Trädgårdsdrömmar

Jag är trädgårdsintresserad. Det är det klart många andra som är också och det är också många som har fantastiskt vackra trädgårdar som klippta och skurna ur en engelsk trädgårdstidning. Så ser inte vår trädgård ut. Den ser ut.

Jag tillhör dock den sortens människor som tycker om att rensa ogräs och helst utan handskar så att jag kan känna jorden. Alla gör ju inte det och marktäcker och har sig för att kväva detta hemska. Jag kan rensa hur mycket som helst och högarna av ogräs växer stadigt bakom mig. Där ligger de tills någon, det vill säga min sambo, tar bort dem. Varför lägger jag då inte ogräset i en för ändamålet avsedd korg eller annan behållare, lätt att lyfta bort och tömma i komposten undrar ni då?! Det har jag dessvärre inget svar på. Jag har alltid rensat ogräs på mitt sätt och det har försvunnit ändå. Varför skaffa sig en ny vana när man har en som fungerar bra?

Ibland tittar jag i trädgårdstidningar och tänker ”Så där ska jag ha i min trädgård”. Det kan vara ett grönsaksland som inspirerar, en kryddgård eller en vacker belysning. I våras var det en kryddgård som skulle inredas. Jag såg för mitt inre öga i olika höjder nedgrävda cementrör med krage, fyllda av jord, i vilka jag skulle plantera de vackraste mest väldoftande kryddor som kunde sprida sin aromatiska doft över nejden. Jag såg tjusiga stenplattor som lagts ut till en uteplats i anslutning till dessa doserade rör. På denna uteplats såg jag bekväma trädgårdsmöbler och mig själv sittande däri, njutandes av nämnda aromatiska doft och lyssnande på binas surr (vi har bin) och fåglarnas kvittrande. Detta var alltså som jag föreställde mig resultatet. Det blev dessvärre platt fall av alltihop. Rören, som jag hade sett ut, var 1) tunga 2) ohanterliga och 3) dyra. Alltså blev det inget med dessa. Då tyckte jag inte heller det var lönt med stenplattorna. Och eftersom dessa inte kom att läggas, försvann även de bekväma möblerna… Puff.

Vad blev det då i stället? Ja, det kan man undra. Även jag. Jo, jag röjde en liten ruta och inramade med vackert böjda pilekvistar. I denna ruta planterade jag en massa (konstiga) kryddor och om jag skulle få fram deras lukt var jag tvungen att krypa på alla fyra för att sticka näsan ner i dem. De står där fortfarande björnroten, ananassalvian, citronmelissen och någon annan salvia som jag glömt namnet på. Nu på väg in i glömskan och övergivna efter att jag gett upp kampen mot den allt mer intagande åkervindan. Men pilekvistarna grönskade vackert i vart fall och gav det hela en pikant touch och inramning.

Mitt andra projekt för sommaren, efter att ha sett en reklam för utebelysning, blev att införskaffa ett antal solcellsdrivna lampor som i min värld skulle slingra sig som en lysmask i rabatterna under sommarens mörka kvällar. Lamporna kom hem i små lådor och sattes ihop efter alla konstens regler. Först fyra stycken och dessa föll så väl ut att jag genast införskaffade tio till. Priset var ju överkomligt som ni kan förstå. För att de skulle laddas satte jag dessa tio tillsammans på ett ställe där solen alltid kom åt att lysa på cellerna (och nu kommer det värsta) - där har de stått sedan dess och glatt jordgubbslandet med sitt sken!

– Ett originellt ställe, sa min sambo. Var det där du hade tänkt sätta dem?

Vad svarar man på det? Jag skulle aldrig erkänna att det inte blev som jag tänkt. Nu orkar solen knappt ladda dem mer så nu faller väl även detta projekt saligen i glömska.

Vi har nötter och vi har ekorrar i vår trädgård. En ständig höstkamp pågår mellan oss om vem som äger nötterna. I fjol bar buskarna knappt och ekorren hann först. I år har vi plockat ca 50 kg nötter men ekorren som är kvar efter att hans/hennes partner blev överkörd, har också kunnat lägga upp ett stort vinterförråd åt sig. Nu ligger nötterna till tork för att tas fram till jul – stora, fina nötter med en härlig smak. Vi gottar oss, ekorren och jag.

På tal om djur glömmer jag aldrig det året jag hade satt min potatis (inte min sista dock). Den växte, frodig och vacker i blasten. Blommade efter konstens alla regler och jag såg verkligen fram mot att få gräva upp massor av härlig färsk potatis. Så var den färdig för skörd och jag tog det första spadtaget. Upp kom – blasten! Ingenting under mer än några små, små potatisliknande saker, ni vet de där som ska bli potatis. Märkligt! Nästa stånd då. Upp kom – blasten! Och så fortsatte det stånd efter stånd tills jag kom till stånd nummer elva. Där satt en lite större potatis kvar, men den var halverad av något som liknade gnagtänder. Och si! När jag grävde lite djupare såg jag fina fåror i marken. Av kanske 50 stånd fick jag ungefär ett kilo potatis. Sorken hade satt sina spår kan man säga.

Vår trädgård är skön även om alla inte tycker att den är skön, det vill säga vacker för ögat. Den är kanske lite rörig, hopväxt och allt i den står kanske inte så motiverat rätt. Men den blommar och dignar av frukt och jag trivs där. Hammocken, som fått nya dynor i år, är en liten oas mitt i det hela. Därifrån kan jag se ut över våra domäner – och låta bli om jag vill. Inget går upp mot att somna i denna oas. Vyssjad till ro av suset i pileträden och humlornas surrande, en varm katt på magen och vakna av att sambon säger:

– Vill du ha kaffe gumman?

De’ e livet! Nu ligger trädgården snart i malpåse för vintern, men jag ser fram mot nya spännande trädgårdsprojekt 2010…


© Marie-Louise Rydén