Till Sappho

Startsida

Texter

Krönikor

Till Sappho

Lennart Andersson

Detaljer: Kategori: Krönikor; Publicerad fredag, 24 november 2006 09:00; Skriven av Lennart Andersson; Träffar: 4765

Sida 1 av 2

Till Sappho

Foto: © Tuulikki Räisänen

Varför känner vi oss så utelämnade och hjälplösa, när vi för första gången har blivit medvetna om er närvaro, flickor? Men med förhållandet i sig självt är jag högst förnöjd. Vi kanske lär oss tidigt styrkeförhållandena och att oftast är det ni, som drar det längsta strået. På så sätt får ni er respekt.

Men jag har nog aldrig hämtat mig från den chock, som ni redan från början skapade inom mig. Då hamnade jag i en genans, som jag tydligen aldrig riktigt har kunnat ta mig ur.

Det var inget speciellt med den dagen, men inom mig kantrade solen min värld och mitt liv skulle aldrig kunna bli densamma. Då träffade jag på någonting, som kallades kärlek för första gången. På den tiden hade jag ingen aning om vad det var.

Inte blev jag klokare, då en av er, blyg och med ögonen slutna försökte klappa på mitt hjärtas port för första gången.

Det var en grön bård av träd runt själva byggnaden. De tycktes söka få mig att inse genom ljusspel i sina kronor, att det var ett viktigt moment i min utveckling att bli man.

Däremot gjorde jag inte henne den otjänsten, att jag hann mobilisera mina mentala resurser och frammana min vanliga stöddighet för att i görligaste mån försöka dölja, att jag var panisk rädd.

Numera inser jag, att denna alltför vanliga arrogans inte ens var efterfrågad och hade direkt stått i vägen för framgång. Tänk, om man vetat då att man bara skulle vara sig själv och vara uppmärksam, lyssna på henne och inte vara rädd för att vara sårbar och rädd. Då först fick man något, som kunde liknas vid respekt.

Tidigt blev jag handfast medveten om, att ni genomskådade oss alltför lätt och hade minst sagt roligt åt våra envetna försök att skapa oss en självbild inom er, som ni skulle tro på. Men det tog ju inte lång tid att genomskåda, att denna bild överrenstämde ju så sällan med den verkliga.

Jag hävdade mig, som redan förstått, ganska dåligt på den tiden. Men min relation med den alltid förlåtande tystnaden blev djupare. Dock fick jag goda lärospån, hur ni verkligen fungerade, genom att jag gick i en studentklass, där ni var en förkrossande majoritet.

En del människor hävdar, att könsroller aldrig är något naturligt. Dem blir man hjärntvättad till för att samhället skall fungera, ty då måste alla orättvisor vara institutionaliserade och alla vilja ha kvar sina livslögner om den egna gruppens överlägsenhet.

Ni flickor växte aldrig upp en och en utan ni var alltid två. Denna nära väninna den s.k. Bästisen var en god kunskapare och henne beslöt jag tidigt konsultera, om man skulle uppvakta någon av er.