Telefonsamtal

Startsida

Texter

Noveller

Telefonsamtal

Anna Nygren

Detaljer: Kategori: Noveller; Publicerad torsdag, 28 oktober 2010 16:00; Skriven av Anna Nygren; Träffar: 295

Sjukhus har en speciell lukt. Lukten av rent men samtidigt äckligt, vidrigt smutsigt. Lukten av desinfektionsmedel och urin. Men man vänjer sig. Nu tänker jag inte så mycket på lukten längre. Jag ligger i sängen och tänker. Har försökt läsa men gett upp. Slangen i näsan skaver, tejpen som håller fast kanylen kliar. En liten, liten tanke säger att jag vill slita bort alla apparater, slangar, konstgjorda saker. Men jag orkar inte. Har gråtit ut all energi.

Jag känner mig lite ensam här. Jag har fått ett eget rum för att slippa frågor. Mamma har åkt hem en stund. Kurator har gått. Terapin är stängd och ingen lär komma hit på ett tag. Tittar på telefonen bredvid sängen. Finns det någon som jag kan ringa? Tänker på Maja. Vi har inte sagt ett ord till varandra sen skolavslutningen. Inte sett varandra. Det var så konstigt på slutet. Jag visste aldrig var jag hade henne, och hon kanske inte visste var hon hade mig. Jag är lite arg på henne för att hon berättade, men samtidigt tacksam. Kanske kommer jag någon gång att förstå det som mamma försöker trycka in i min skalle, att det var Maja som räddade mig. Att hon, när hon pratade om maten och kräkningarna, räddade mitt liv. Men vågar jag ringa?

Maja och jag har varit bästa vänner sedan tidernas begynnelse. Sedan dagis och lekis och lågstadium. Sedan fotbollslag och ridläger. Vi har gjort allt tillsammans. Gått på det första discot, skrivit i varandras dagböcker, pratat om allt. Men sen förändrades något. Vi började i en ny skola, full med nya, spännande människor och jag liksom bleknade bort. Maja drogs ifrån mig. När vi var ensamma så var hon gamla vanliga bästa Maja, men annars. Hon såg mig inte. Och jag klarade inte av att bli övergiven. Och jag slutade prata och slutade skratta och slutade äta och slutade finnas. Men Maja såg mig ändå.

Kommer det att bli sådär jobbigt tyst om jag ringer? Tänk om Majas mamma svarar och inte vill ge luren till Maja? Vad tänker de om mig? Anklagar de mig? Tycker de synd om mig? Är det någon som märker att jag inte är där? Långsamt sträcker jag ut armen mot telefonen. Bara den lilla rörelsen känns ansträngande, det stramar i huden. Jag tar luren. Väntar en stund innan jag slår numret. Så, innan jag hinner ångra mig så slår jag trycker jag in alla siffror. En, två, tre signaler går fram. För varje ljud tänker jag att det är nog ingen hemma, skönt då kan jag lägga på. Men då hör jag plötsligt Majas röst i andra änden.

– Hallå?

Jag får inte fram ett ord i början. Läpparna har liksom klistrats ihop. Stämbanden har slagit knut på sig själva och tungan har mist all rörelseförmåga. Det känns som om min mun är full av sand när jag till slut lyckas få fram ett:

– Hej, det är Karin.

Sen är det som att koka mjölk och sätta plattan på högsta effekt. Plötsligt bara väller allt över, rinner ner längs med kastrullen, fräser när det når plattan och luktar lite äckligt. Alla känslor, alla händelser, alla ord strömmar ur mig. Och Maja lyssnar. Och Maja pratar. Och jag lyssnar. Och med orden kommer tårarna och vi gråter ikapp på varsin sida om telefonledningen.

På ett sätt känns det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Som om hela den här evigheten på sjukhuset bara varat en sekund eller så. Som om all tid av osynlighet och ignorans inte existerat. Vi kan prata om allt, precis som förr. Samtidigt märks det att det var länge sen vi pratade för det finns så mycket att säga. Det blir inget banalt och meningslöst prat som det brukar bli när man träffas varje dag, du vet. Det blir liksom viktigt, riktigt prat. Ord som betyder något.

I början berättar jag om sjukhuset och det är skönt att berätta för Maja för hon ser saker på ett annat sätt än alla vuxna runtomkring mig. Och visst, jag är lillgammal och fungerar oftast bäst ihop med vuxna, men ibland är det skönt att inte vara liten och ovetande utan jämlik. Och Maja vet hur jag känner. Hon berättar lite om skolan och allt annat, om hästarna och pianolektionerna och skolutflykten. Vi går som i cirklar runt det svåra. Försiktigt som en is som när som helst kan spricka. Så blir det tyst en stund och sen låter jag avsiktligt min fot glida ut på den tunna biten av isen, den som är full av sprickor. Och jag ramlar ner i vaken och håller fast i Maja och tillsammans blir det inte alls kallt i vattnet. Vi håller om varandra i metaforisk isvak. Vi trevar oss fram längs svek och övergivenhet. Längs osäkra stigar. Vi reder ut alla trassliga trådar och hittar fram till varandra. Förlåt.

När jag lägger på luren har det gått en timme och 48 minuter. En timme och 48 minuter utan att jag tittat på klockan varannan minut. En timme och 48 minuter då jag inte varit frustrerad och rastlös och gråtfärdig. En timme och 48 minuter då jag faktiskt dragit på munnen ibland. Och när jag lägger på luren känner jag mig lite mindre ensam.