Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 11 augusti 2009 07:30

Skriven av Jarl Jönsson

Träffar: 1068

Tänk så det kan gå

Jag gick där ensam och allen i Roms centrala delar. Hade just kastat en gyllene tia i Fontana di Trevi med förhoppning om att något trevligt skulle hända. Det var tredje dagen och egentligen hade jag i tankarna att fortsätta till något annat ställe; kanske till en liten by för jag var trött att bara gå i kring på Roms hårda gator.

Så stod hon där, rakt framför mig och log sitt vackraste leende. Den skönaste bland de sköna, den avgudade Sophia Loren. Oj, tänkte jag och försökte hålla kvar ögonblicket till att vara i åtminstone tre sekunder. Men hon stod kvar, pratade med mig på sitt språk som jag egentligen inte fattade mycket av. Då lutade hon huvudet något åt sidan och hade en vädjande blick så jag förstod att hon ställde en fråga till mig. Eftersom jag gärna ville vara artig och vet att svaret ja uppfattas som mera positivt än nej så sa jag ”Si”. Varpå Sophia tog mig i handen och drog iväg med mig.

Ett par kvarter bort stannade vi vid en Vespa, hon kickade igång den och bjöd mig att sitta upp där bak. Jag var inte nödbedd utan satte mig och tog ett stadigt tag om hennes liv och så åkte vi iväg. Jag har en känsla av att Sophia bara då och då höll i styret för hon pekade hela tiden, skrattade och pratade. En fantastisk resa genom Rom.

Efter en timmes färd stannade vi vid en liten restaurant ute på landsbygden, ett sådant ställe som man kan se i matprogrammen i TV. Ägaren som sett oss komma, kom ut och välkomnade oss och förde oss in till det bästa bordet. Han, en bastant kvinna som tycktes vara hans hustru och ett par kypare flockades kring oss och gjorde upp menyn med Sophia. Det var helt klart vem som ansågs vara huvudfiguren. Men i ett läge som detta var det bara att hålla god min och le i kapp med den undersköna.

Maten kom in, en fantastisk anrättning, förmodar jag för jag var mest koncentrerad på att försöka förstå italienskan. När vi väl ätit vår huvudrätt och en slags dessert stod på bordet sträckte Sophia händerna mot mig och tog tag i mina. Kramade dem ömt, la huvudet på sned och ställde en fråga. Vad hon sa vet jag inte men det var som om hela rummet blev elektrifierat och all verksamhet upphörde. Jag förstod att man väntade på mitt svar. Vad kunde jag svara, visste inget annat så det fick bli ”Si”.

Förtrollningen bröts, krögaren, krögarens hustru, servitörerna, de andra matgästerna och Sophia dansade runt och lyckan strålade som ett bländande sken i lokalen. Vad har jag nu lovat, tänkte så att hela hjärnan skrynklade ihop sig. Jag kunde naturligtvis smyga ut ur restaurangen och försvinna lika obemärkt som jag kommit till Rom. Men jag lät nyfikenheten ta över, klev upp från stolen och deltog i dansen.

Uppenbarligen skulle det firas. Champagnen kom in på borden och festen fortsatte. Så kom jag att tänka på min ytters tunna plånbok. Det är väl inte meningen att jag ska betala det här kalaset?

Någon gång frampå morgonkulan tog festen slut. Vi, Sophia och jag hamnade i en taxi och jag hade ingen som helst aning om vart vi skulle. Men vid den tidpunkten hade jag för länge sedan slutat att bekymra mig. Väl framme vid en bondgård var det ett par hjälpsamma själar som stöttade oss till var sitt rum där vi kunde sova ut.

Jag väcktes framåt tolvtiden av en som mycket väl kunde vara Sophias syster. Hon, den nästan lika sköna Katarina, mimade så hon fick mig att förstå att det skulle bli lunch om en halv timme.

Väl inkommen i köket och till lunchen kom först en stadig kvinna som jag kunde anta att det var Sophias mor och gav mig två blöta kindpussar. Sedan kom hennes far, Katarina och slutligen hennes två bröder och kindpussandet upprepades av var och en. Någon handduk hade jag inte tillgänglig varför händernas ovansida fick duga. Fortfarande var jag inte säker på vad jag lovat, men jag började ana vartåt det hela lutade.

Jag övervägde möjligheten att fly, inte för att jag inte var attraherad av Sophia men var det verkligen vad jag hoppats på av livet. Ja, kanske var det just vad jag ville och alltid önskat mig. För övrigt skulle jag nog inte lyckas med att försvinna för jag hade en känsla att båda hennes bröder var utsedda att med sitt liv i pant se till att jag skulle vara kvar.

Efter en vecka var jag helt förvissad, jag hade lovat att gifta mig med Sophia. Bröllopet var nu bara ett några dagar borta. Det blev en hejdundrande fest som knappast stod ett kungabröllop efter. Festen började två dagar innan bröllopsdagen. Alla levande tvåbenta i grannskapet var inbjudna. Både Sophia och jag vaktades av vaktbröderna så allting mera närgånget än att hålla handen beivrades.

Så kom bröllopsdagen och färden till kyrkan gick med vagn dragen av ett fyrspann och det hela var ståtligt värre. Efter en vacker ceremoni och ytterligare en festkväll var det dags för Sophia och mig att fullfölja vad som enligt sed och bruk hör till äktenskapets fullbordande. Jag bar henne over tröskeln och då. Puff, och paff blev jag när jag vaknade i min egen säng.

Men jag tycker allt att min resa till Rom, även om den inte skett, var nog så lyckad.