Noveller

Svärmodern

Britt-Marie Rosbäck

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 16 augusti 2011 10:00

Skriven av Britt-Marie Rosbäck

Träffar: 281

– En dubbelsignal på dörrklockan. Redan! Herregud! Klockan är ju bara kvart i sex, sa vi inte sex? mumlade Karin medan hon knöt upp sitt svart–vitrandiga förkläde och hängde det på kroken bakom köksdörren. Med sina välmanikerade händer strök hon med en snabb gest över det kortklippta blonda håret för att rätta till frisyren och gick sedan mot dörren.

Karin drog omedvetet ett djupt andetag och öppnade därefter ytterdörren med en blandad känsla av oro och förväntan. Där stod de, hennes älskade son Niklas och hans blivande fru Sofie. Karin såg på Sofie, hennes ögon var stora med en ljust gråblå färg och blicken flackade lite osäkert fram och tillbaka. I hennes onödigt breda leende mun blottades långa vita tänder under ett rosa fylligt tandkött. Karin kände en instinktiv motvilja till den långa smala flicka som stod utanför hennes dörr.

– Välkomna, så roligt att vi äntligen ses, utbrast Karin och kramade om de båda, först Niklas, sedan Sofie.

– Kom in! Paret klev samtidigt in i hallen och Niklas hjälpte Sofie att ta av sig den ljusbruna duffeln, placerade den på en galge och hängde omsorgsfullt upp den på en krok i hatthyllan. Sofie tog av sig sin basker som var en nyans mörkare brun än duffeln och la den lite försiktigt på hyllan, böjde sig sedan ner och drog upp dragkedjan för att ta av sig sina stövlar. Det var ett par välskötta, mörkbruna skinnstövlar med fotriktig klack som Sofie ställde på dörrmattan precis vid ytterdörren. Som om de stod beredda att dras på för en snabb flykt därifrån.

– Gick tågresan bra? frågade Karin och hörde själv hur ansträngd hennes röst lät.

Hade det bara varit Niklas där hade de skämtat och skrattat som de alltid gjort de två. Nu kändes luften spänd som ett elektriskt fält.

– Jodå, mycket folk är det ju alltid på tåget vid den här tiden. Vi tog förresten med lite ekologiska bullar, sa Sofie med en, enligt Karin, onödigt gäll och glättig röst.

Ekologiska! Varför måste hon påpeka att de är ekologiska och varför tar de med sig bullar hit? Det vet väl Niklas att jag alltid har hembakat hemma, tänkte Karin förnärmat. Men mina bullar kanske inte duger, de är ju inte ekologiska!

Karin gick före dem ut i köket där hon dukat med Blå Måsen koppar och assietter på den blåvitblommiga duken hon själv en gång broderat, under uppsikt av slöjdlärarens kritiska ögon. Niklas och Sofie slog sig ner på varsin stol, placerade sig alldeles intill varandra vid det runda bordet och tog varandras händer. Karin skyndade sig att hälla i kaffe från bryggaren och satte sig sedan ner på stolen vid Niklas högra sida, hon undvek medvetet att sätta sig på den lediga stolen bredvid Sofie. Tystnaden var total.