Kortprosa

Störst av allt är ändå kärleken

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 16 april 2008 11:00

Skriven av Inger IMSE Segerstedt

Träffar: 1336

Störst av allt är ändå kärleken!

Med spänstiga steg tar jag mig uppför berget. Kanske flåsar jag lite innan jag når toppen, det måste jag nog erkänna, men inte är det mycket. Mina dagliga promenader i skog och mark har inte gått mig spårlöst förbi. Trots att jag snart levt i sju decennier är jag vid god vigör som det så vackert heter.

Nu har jag tagit mig upp på byns högsta punkt för att blicka bort mot Vithatten. Mina funderingar över projektet med jätteälgen som ska byggas där har sysselsatt mig under en tid. Inte för att jag har något emot det, nej absolut inte. Jag gillar utmaningar. Men likväl känner jag mig inte riktigt bekväm vid tanken, det är därför som jag styrt mina steg hit upp idag.

Väl uppe på toppen, kränger jag av mig ryggsäcken och sätter mig på det medhavda sittunderlaget. Det duger inte att bli kall om rumpan då har man snart en urinvägsinfektion som ska härja runt i systemet.  Man ska se till att hålla sig varm och torr för att må bra, det sa alltid min kloka mor. Inte har jag levt efter alla hennes visdomsord, men se det har jag följt. Plockar fram termosen och medan jag njuter av kaffet blickar jag bort mot Vithatten. En sådan här solig och fin dag ser man nästan hur långt som helst med blotta ögat. Vithatten tronar i nordväst och jag plockar fram kikaren för att se berget ännu bättre. Försöker se en jätteälg högst där uppe men kan för mitt liv inte visualisera den. Länge sitter jag och fantiserar över människans påverkan på naturen. I alla år har vi tagit det vi behövt och mer där till. Just nu tar vi på tok för mycket. Vi skövlar den genuina gammelskogen. Där är jag hård i min åsikt men den står jag för. För att inte tala om alla föroreningar. Och nu ska världens största älg byggas! Ska det verkligen vara nödvändigt?

Lite tyngd av mina tankar går jag hem igen. Det är rätt brant på vissa partier och innan jag vet ordet av så halkar jag till och faller pladask. Som en fura hinner, jag tänka, en gammelfura!

– Rackarns elände, frustande försöker jag resa mig upp men inser att jag inte klarar det. Den skarpa smärtan i höften gör att jag befarar det värsta. Lårbenshalsen. Makar till mig och börjar grubbla på hur jag ska ta mig hem. Ingen vet väl vart jag gått idag och vem skulle sakna mig, tänker jag sorgset.

– Jaha, då är det bara att bita ihop och masa då. Att prata högt för mig själv, är en av mina egenheter.

Tar av mig ryggsäcken och dricker upp sista kaffeskvätten. Hittar ett par Alvedon i den lilla förstahjälpen påsen som jag alltid har med mig i ryggsäcken.  Har nog aldrig använt mig av den förut. Möjligtvis nåt plåster, så jag har varit förskonad från olyckor.

Men nu drattade jag dit verkar det som. Jag plockar på mig kompassen, visselpipan och en ask tändstickor, lämnar ryggsäcken och börjar dra mig fram. Det skär som knivar längst hela vänsterbenet, men jag biter som sagt ihop. Sakta går det och redan efter 50 meter är jag blöt av svett. Och inser att jag inte kommer att klara detta.

– Vad tusan ska jag ta mig till?! Det är minst tre kilometer till Palle. Det är närmsta gården och Palle är ju inte den som strövar i skogen precis, så han hittar mig knappast. Undrar om hans gamle trotjänare Troja hör om jag visslar, tänker jag.

Lutar mig mot en stubbe och sätter igång att blåsa i visselpipan. Blåser så jag blir yr i skallen.

– Den där hundrackaren är väl döv, tänker jag irriterat. Och Palle fattar väl i alla fall inte om hunden börjar bära sig åt. Nä, jag får nog räkna med en natt i skogen. Börjar frysa bara jag tänker på det.

Blåser lite i visselpipan, mest för att göra något. Fingrarna är iskalla och benet värker som bara den. Plötsligt hör jag ett oväsen. Högre och högre hörs det. Ett hundskall!  Palles hund tänker jag och visslar allt vad jag orkar.

 – Hallå, hallå, här är jag.

Stånkande och svärande hör jag även Palle. Efter en liten stund kommer hans trogna Jämthund lufsande mot mig. Ger upp ett skall och vänder sig ner mot stigen där Palle stånkar på.

– Troja, din raring, aldrig mer ska jag gorma på dig. Hörde du mig vissla? Jag klappar om honom och så ser jag äntligen Palle.