Veckans text: Stölden

Det är höst. Men det är ändå rätt varmt ute. Vädret är inte regnigt och fult, som det brukar vara, utan soligt. Klockan är halv tio och du sitter i klassrummet, lägger ner alla saker i bänken, gör dig i redo för första rasten. Du skrattar åt Linus som gör sin vanliga Yoda-imitation. Fast det egentligen inte är roligt längre, men ingen annan skrattar så då måste ju du skratta. Kristoffer frågar om han ska ta med din mobil och lägga den i mobillådan, där man kan lägga sin mobil om man inte vill ha den i fickan på rasten. Du nickar.

Du var den sista. Den sista att få en mobiltelefon. Du hade tjatat och tjatat och du hade hatat din storasyster och din storebror för att de hade sagt att de minsann inte hade fått någon telefon när de var tolv år. Det var inte förrän den dagen då skolbussen inte kom och hämtade er efter skolan (det var den konstiga tanten som körde den dagen och du misstänker att hon helt enkelt struntade i barnen som hämnd för att Lennart varit så bråkig på morgonen, igen), och du hade tvingats att snörvelsnyftande vandra hemåt och efter flera timmar hade pappa mött dig med bilen och du hade skoskav och avgashosta och svart snor, inte förrän då hade mamma insett att det var nödvändigt att du fick en mobil. Men nu har du en i alla fall. En fin en. Den kan fota och filma och spela musik och den har massor av spel och det var bara Klara som inte var lite imponerad när du kom med den första dagen, men hon är ju aldrig imponerad för hennes saker är alltid finast.

Du och Linus och Kristoffer leker Land och rike och det går extra bra för dig idag. Det är som om du kan springa fortare än vanligt, sträcka dig längre än vanligt när man ska rita med pinnen och kasta bollen hårdare än någonsin förr. Du struntar i om jeansen blir smutsiga eller om de går sönder lite på knäna, visserligen blir mamma lite sur, men sen säger hon alltid att det är bra att du leker och sen skrattar hon.

När du tittar i lådan ligger den inte där. Den är borta. Och du säger snabbt till fröken att du måste gå på toa. Fast du annars inte går på toa i skolan för killtoan är så äcklig och tjejtoan kan du ju inte gå på. Men tårarna bränner och det är nödvändigt. Du har slarvat bort mobilen. Den som är ditt liv, din status, ditt allt. Den som är fin och snygg och din alldeles egen. Den som var jättedyr och som pappa köpte och noga talade om för dig att den inte fick slarvas bort. Mobilen är borta. Du kommer aldrig få tillbaka den. Aldrig aldrig aldrig. Kanske kommer du inte få någon ny heller. Och även om du får det så är det inte samma sak, för det är inte din mobil. Det sticker och svider bakom ögonlocken. Du blinkar blinkar blinkar. Men tårarna kommer i alla fall. Du kommer försent till lektionen. Fröken tittar men säger inget, för du brukar ju aldrig komma försent och kanske ser hon dina röda ögon.

Tillsammans letar ni. Först du och Kristoffer, och sen fröken, och sen resten av klassen, typ i alla fall. Men den finns inte. Den är borta. Det var väl det du visste. Den kommer inte tillbaka. Du är död.

I bussen på vägen hem säger du att du är åksjuk och behöver sitta längst fram och ha lite tyst. Du hör de andra skratta där bak. Du lutar huvudet mot rutan, pratar inte ens med chauffören Sören, fast han är din favoritbusschaufför och ni alltid brukar prata om livet och fotboll och filmer. Och han försöker inte prata med dig. Kanske ser han att du är ledsen.

När du kommer hem är Linnea hemma. Ibland är det bra att ha en storasyster. Ibland när hon är snäll och inte retas. Ibland när hon kramar och låter tårarna och säger att du inte behöver prata för hon förstår i alla fall för hon minns hur det är att vara tolv och hon vet att det är jobbigt när saker försvinner och hon är som du och hon gråter nästan hon med och sen dricker ni varm oboy och ser på film ihop och allt är lite bättre. Du gråter igen på kvällen för mamma och pappa förstår inte som Linnea. Men de är inte arga, säger bara åh vad tråkigt, åh vad tråkigt, inget att göra åt, sånt som händer.

Egentligen gråter du över tvivlet. Du gråter för att du tror att det är Kristoffer. Fast du inte tillåter dig att tänka tanken. Du gråter för att det finns ett litet frö till tanken långt inne, väl gömd bland hjärnsubstansen. Du gråter för att du tänker att någon gjort det mot dig. Någon har tagit mobilen. Någon har tagit den från dig. Någon är elak mot dig, någon tycker inte om dig. Du gråter för att du tänker att någon kanske har tagit den. Du gråter för att du har förmågan att anklaga någon, kanske någon som är oskyldig. Du gråter för att det kanske är ditt eget fel, för att du kanske skyller på någon annan fast det är du som är skyldig. Fast just nu vet inte att det är därför du gråter. Det tänker du först senare, när du kan analysera tankar och barndom och jobbiga saker. Just nu är du bara tolv år och kan inte det, du tänker bara att du gråter för att du har förlorat en mobil, en fin, en dyr, en viktig sak.