Kortprosa

Stenbelagda skosulor och parfymerad citron

Anette Rosenberg

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 28 september 2010 15:00

Skriven av Anette Rosenberg

Träffar: 442

Tyra öppnade dörren och steg in i väntrummet. Fönstret stod på vid gavel fast det var sent i november. Den polerade vinden skar genom rummet. De skira gardinerna böljade likt storsegel och smekte fönsterkarmen i tvärdraget. Hon drog snabbt igen dörren efter sig. Seglen strakade och slakade sig mot fönsterbrädan. Tankarna jagade blodet genom ådrorna och skinnet knottrades. Hennes mage började protestera och drog krampaktigt ihop sig. Tyra fick god lust att ta samma väg ut som hon just kommit in.

Hon uppfattade en välbekant doft i det kylslagna rummet men kunde inte riktigt placera den. Någonting med doften påminde henne om farmor. Tankarna spretade åt alla håll som på en snarstucken igelkott. Hon blundade och drog in luften i näsan. Näsborrarna snörpte ihop sig och gav ifrån sig ett gällt pipande ljud. Tyra stelnade till och öppnade ögonen. Hade någon hört henne. Hon stod kvar i frysställning och lyssnade, men ingenting tydde på att ljudet dragit till sig någon uppmärksamhet. Skönt, hon pustade ut.

Strax innanför dörren stod en tamburmajor men Tyra behöll trotsigt kappan på. En korg med blå skoskydd stod på golvet. De var fullkomligt vedervärdiga men hon drog på sig ett par. Tyra tog några hasande steg in i rummet och tossornas frasande ljud fortplantade sig in i väggarna. Doften anade sig fortfarande kvar trots att fönstret läckte in litervis med glasklara atomer. Den friska fläkten av parfymerad citron och aromen från ett rosenbladspotpurri klättrade in i hennes medvetande.

Tyra ögnade snabbt igenom rummet. Det var sparsamt möblerat. En röd tvåsittssoffa i skinn och ett rött högblankt bord stod på en svart ryamatta. På väggen hängde ett stort urverk i mattborstad metall. Sekundvisaren ekade taktfast mellan de kala väggarna. Tyra räknade med i varje sekund tick, tick, tick. Hick, hick, hick, nej nu hade hon börjat hicka också. Typiskt. Nervös mage i kombination med kyla, fattades bara det. Hon var säkert allergisk också. Tungan klistrade i munnen och väggarna började luta inåt. Det var iskallt. Knäna skälvde som ett par maracas och tänderna skallrade som flamencodansarens ivriga kastanjetter. Hon drog sig mot fönstret och med oledade fingrar famlade hon utmed fönsterkarmen. Tyra hade precis satt på fönsterhaken när hon hörde steg bakom sig. Hon snodde runt.

– Vad bra att du stängde fönstret. Jag blev upptagen i telefonen. Min Dr. Westerlund hade ju kunnat förfrysa sina stackars små fötter. Ursäkta mig, jag heter Sally, tandsköterska, sa hon, och log brett. Välkommen, hur var namnet.

– Tyra, lyckades hon haspla ur sig.

Sallys tandrad var perfekt skuren. Bländvit stod paraden uppställd i givakt och gnistrade mot hennes smultronfärgade läppar. Är de tänderna verkligen äkta, tänkte Tyra. Nu för tiden byter man ju både det ena och det andra om det inte passar galoscherna.

– Välkommen in, kvittrade sköterskan. Hon gick före och visade in Tyra till undersökningsrummet.

Tyras ben dallrade som gelégrodor när hon närmade sig rummet och varje steg höll på att ge vika under hennes stenbelagda skosulor.

– Varsågod, du kan sitta ner i stolen så länge, tandläkaren kommer strax.

Tyra lutade sig tillbaka mot den höga stolsryggen. Fäste blicken i taket, gapade och svalde hela universum.

Innan stjärnorna började dansa innanför hennes ögonlock mindes hon återigen doften. Doften av ros och citron i väntrummet som hon förknippat med farmor. Det var en Dr. Westerlund. Doftpelargonen farmor haft i köksfönstret när hon var liten och som varje gång någon snuddat vid den bjöd ut sin praktfulla väldoft. Hur hade hon kunnat glömma?

© Anette Rosenberg