Kortprosa

Stänk och Flikar

Ingbritt Wik

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 19 augusti 2008 13:00

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 982

Stänk och Flikar

Verklighet eller Overklighet ...? Ibland kan man undra över vad man är involverad i.

Stänk och Flikar. Upplevelser och Funderingar. Verklighet eller overklighet … De två är så lika, så de går in i vartannat. Hur som helst! Ibland undrar jag: Är detta verkligen det som händer mig just nu? Om jag inte visste svaret, skulle jag tro att jag just höll på att traggla mig igenom en dålig roman eller en utomordentligt bra skriven biografi, över en människa som haft det för djävligt, men som har haft orden och den gyllene skrivkonsten medskickad i sitt bagage. Var det Stänk och Flikar eller tvärs om? Var det Fröding eller var det någon annan?

Det var på kvällsgymnasiet i Norrköping, på sextiotalet, som jag läste om Fröding … Det var noga med allt i den skolan, inte minst med litteraturhistorian. Man skulle kunna rabbla, både fram och baklänges, både på svenska och tyska.

Lärarinnan var sträng, vi hade henne i både svenska och tyska. De andra lärarna var inte mindre stränga, de. Man lärde sig … Fast TYVÄRR: Jag lärde för att glömma. Bekymmer och livserfarenheter, fick byta plats med ekvationer och kemiska formler. Svårigheter fick upphäva friktionslag, och även andra fysiska lagar som i verkligheten inte går att komma undan.

I mitt liv ska man kunna bryta sten utan tanke på att använda hävstänger eller andra genvägar. Jag ska kunna utföra mirakel som om jag hade osynlig dynamit. Enbart med min egen vilja, ska jag klara av de mest omöjliga situationer, som läggs framför mig att lösa. Lösa … helst utan klagan eller dröjsmål.

Jag har nyss fällt ner persiennerna i köket, släckt ljuset och förvissat mig om att ytterdörren är reglad. Startat datorn … Endast en liten lampa vid skrivbordet lyser. Tangenterna hittar jag utan att titta. Datorns skärm lyser, så det skrivna orden ser jag utan större besvär.

Tog en huvudvärkstablett mot den stressrelaterade huvudvärken som infann sig när jag fick telefon från en VÄN … som sa:  

– Du öppnade inte sist jag knackade på! Jag hade haft 20 timmars strömavbrott! På grund av den där stormen. Jag tänkte att när jag ändå var i dina kvarter, kunde jag ju bli bjuden på en kopp kaffe! Ringa dig är ju inte längre möjligt, för du svarar ju aldrig i telefonen eller så är det upptaget …!

Bannorna fortsatte och han var rent otrevlig emot mig. Vad kan han annat vänta sig, efter det han sagt eller gjort? Inte ens jag vill behålla vänner som beter sig som svin. Vänner som både utnyttjar, och trampar på min själ, som skändar mig ända in i det innersta av mitt hjärta.

Må så vara ... – även om det råkar vara tjocka släkten eller helt obekanta. Ingen annan människa finner sig i det liv som andra kräver att jag ska finna mig i. Jag ska sätta andras vilja före min egen. Vänta till dess alla har planerat det de vill göra. Sedan får jag göra vad jag vill, på den tid som (INTE ) BLIR ÖVER när jag varit allas tröst och stöttare!

ANDRA planerar och prioriterar och väljer det som passar dem bäst. Dessa andra medmänniskor som inte kan säga ifrån, blir endera översprungna, nersprungna eller förbisprungna. ANDRA människors paroll är att aldrig ta hänsyn till andra … Andra är då sådana osynliga tingestar som jag.  MEN med dessa ANDRA människors gelikar – SINA gelikar alltså – måste de göra upp planer, medan de med mig bara kan dyka upp när som helst och även hur som helst. OCH även med en viss negativ attityd antyda; att de ogillar att det inte passade mig så bra. Att jag inte hade hemhandlat eller att jag inte hade det rätta att bjuda på eller att jag inte var klädd som till Nobelfesten när de tänkte dyka upp. ”Jag ska alltid vara beredd, annars är jag en dålig vän, mor eller släkting.” Ska jag ta en Flik ur vardagslivet eller ett Stänk ur det förflutna? Jag tar en kompott av bådadera:

– Vad i helvete tjatar du om? Det är fredagseftermiddag och jag ger blanka fan i vad som har fallit omkull! svarade han dimmigt under Svenska Dagbladet.  

Han låg på soffan med teven påslagen och tidningen lagd, som en presenning, över sitt huvud. Snarkade så jag befarade att snart skulle han svälja tungan … Där hade storyn kunnat vara slut – om det varit en novell. Det var det inte – så en fortsättning finns. Tyvärr …

© Ingbritt Wik