Noveller

Stämjärnet

Kerstin Furbo

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 10 mars 2011 16:00

Skriven av Kerstin Furbo

Träffar: 315

Axel har skurat, lagt ut brädor som sittplatser, fyllt på bränsle Nu står han på bryggan i solen för att hälsa välkommen. Kuttern i sjöboden är redo. Det är dags för den årliga fiskarfesten. Dagen som är glädje, gemenskap, picknickkorgar och en och annan hutt i smyg i kutterns ruff.

Lena vill inte följa med. Men hon förstår att hon måste tvinga allt att vara som förut.

Hon sitter grensle på stenen framför stugan, barfota med ett bandage runt vänsterfoten, i vita shorts, blå topp och en moderiktig, vit sjalett över det mellanblonda, bångstyriga håret. Förr hade hon träningsoverall oavsett väder. I år vill hon göra skillnad. Hon är ju tonåring.

Trots att Lena är långt ifrån vet hon att det är Axel där på bryggan. Den kutryggiga, gängliga siluetten går inte att ta miste på. Hon kan föreställa sig hur han är klädd. I blå snickarbyxor, rödrutig skjorta och med den svarta vegamössan över flinten. Och snuggan. Hon har aldrig sett Axel utan den s-formade pipan i munnen De stora missfärgade framtänderna syns när han skrattar. För att inte tappa pipan lyfter han överläppen som en busig häst och utstöter sitt typiska gnägg.

Axel. Det är han som lärt henne snickra. Första gången hon var inne i snickarboden var hon fyra år och beundrade storögt alla verktyg som hängde på spikar i prydliga rader utefter väggarna. Strök med handen över det skrovliga träbordet med veven, där hon återstoden av sommaren skruvade fast träbit efter träbit. Hyvelbänk med tving, sa Axel att det hette. Hon använde hans sågar, hammare, sandpapper, stämjärn. Axels lilla dräng, kallade de vuxna henne.

Axel.  Han har lärt henne fiska strömming, starta kulmotorn och köra den puttrande kuttern i den stenrika skärgården i storm och dimma. Hon var sex, när hon började följa med Axel och fiska. När han stenade skötarna på kvällen, satt hon på trägolvet i sjöboden och tittade på. Hur han snabbt la stenar i små snaror och drog till. Varför? Axel skrattade och sa att det var för att skötarna skulle ligga lodrätt i havet. Lodrätt? Axel förklarade. Är det för att fiskarna ska simma rakt i? Han nickade. Men fiskar var det ju inte utan strömming. Fisk är torsk, sik, lax, abborre. Strömming är bara strömming.

Hon fick veta det för en månad sedan. Det var när de första gången för säsongen var ute och la skötar tillsammans. Kuttern guppade i den svaga brisen och hon satt i fören med ansiktet mot kvällssolen. Liksom i förbigående, medan han lät skötarna rinna ner i det lugna vattnet, berättade Axel att han skulle sälja kuttern. Ekan fick duga nu när han jobbar på fabriken och bara nöjesfiskar.

Lena sa ingenting. På hemvägen satt hon kvar i fören. Styrde inte som hon brukade. Axel trugade. Hon tittade bort. När de kom i land sa Axel a att han ville ha en modell av kuttern. En vardagsrumskopia. Han var dålig på pillerjobb. Annat var det, med henne. Ville hon? Lena sa ja när hon förstod att han var ledsen. Han hade nog stålsatt sig där ute på havet. Kanske för hennes skull.

Hon arbetade ihärdigt dag efter dag vid sidan om Axel som sysslade med annat i snickarboden. Han uppmuntrade, kom med förslag och gav henne då och då ett praktiskt handtag. Grannar gick förbi och beundrade.

Arbetet var inne på tredje veckan. Det blåste kraftig nord-ostlig vind med vindilar på vattnet i viken i söderläge. Lena hörde bruset från havet på norrsidan. Dånet slog emot henne som framrusande expresståg, där hon sprang barfota över strandens klapperstenar, klädd som vanligt, tillsynes omedveten om slagregnet som snabbt trängde igenom den vita sjaletten och gjorde det lockiga håret rakt och platt.

Dörren till snickarboden var stängd. Hon knackade. Där satt Axel på den höga, allmogeblå stolen och lagade skötar. Han tittade upp: ”Du ställer upp i ur och skur.”  Kuttern låg på hyvelbänken. Hon smekte det lilla skrovets rundning. Nu var det dags för insidan och hon rådgjorde med Axel.  ”Ta stämjärn och hammare och gröp ur träet.”