Noveller

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 23 mars 2010 15:00

Skriven av Roger Jervenheim

Träffar: 603

Stå pall

En kvinna sitter vid köksbordet och kämpar med en ostsmörgås. Hon är inte ung, men heller inte gammal. En grimas far över hennes ansikte när hon lyfter smörgåsen från tallriken, men när hon försöker vrida handleden så flämtar hon av smärta och smörgåsen faller tillbaka ned på tallriken igen. De spända käkarna får det att se ut som om hon ler, ett ansträngt och glädjelöst leende.   

Blicken vandrar planlöst runt i köket, förbi fönstret där regndroppar knäpper på rutan, förbi disken som står upplagrad i diskhon, förbi fotot på spiselhyllan där en mörkhårig man tittar tillbaka på henne med allvarlig blick. På köksbänken står en vas vissna stjälkar, vars förfall har gått så långt så att det är omöjligt att avgöra vilken sorts blommor det en gång har varit.

Till slut fastnar hennes blick på pojken som sitter på andra sidan bordet, slevande i sig gröt med huvudet nedböjt och med armbågarna på bordsskivan. Det blonda håret dansar i takt med hans slängiga rörelser. Hennes anletsdrag mjuknar när det spända ersätts med tvekan och hon sväljer nervöst.

”Kommer du upp och hälsar på pappa ikväll?”

Han tittar inte upp, upphör inte för en sekund med att sleva i sig gröten.

”Varför då?” undrar han mellan tuggorna.

Ett uttryck av ömhet drar över hennes ansikte, hon rycker till som om hon är på väg att störta upp från bordet, springa fram och krama om honom. Men så kommer det tvekande draget tillbaka och ögonblicket är förbi.

”För att han är din pappa och för att han skulle bli glad om du kom.”

Pojken släpper skeden så att den faller ned i gröten och mjölken stänker. Han ser upp med ett vilt uttryck i ögonen och musklerna på hennes hals är med ens som rep under huden.

”Han blir inte glad.” säger han med hård röst. ”Han är för fan ingenting, det är ju som att säga att en gurka blir glad!”

Med en plötslig, otålig rörelse skjuter han undan stolen och reser sig, så hastigt att hon rycker till. Hennes händer griper om bordskanten.

”Du får inte säga så om din pappa!” säger hon till hans rygg, medan han med snabba, ryckiga steg går ut i hallen, ut i röran av kläder och skor. Hon följer efter, står i dörröppningen och ser på medan han snörar på sig skorna. Så tittar han upp på henne med förakt i blicken.

”Grabbarna i skolan säger att jag är en odugling, att jag inte klarar av någonting. Att jag inte ens skulle klara av att ta livet av mig!”

Hon flämtar, för handen halvvägs till munnen. Han gräver fram jackan ur högen på golvet och tar tag i ryggsäcken.

”Och vem vet, dom kanske har rätt. Det kanske ligger i släkten” säger han med bortvänt huvud och en bitter ton i rösten. Hennes mun öppnas men hon får inte fram ett ord och i nästa stund är han borta och dörren har slagit igen bakom honom.

Hon blir stående, frusen med handen halvvägs till ansiktet, stirrar mot dörren. Efter halvannan minut sjunker axlarna ihop och hon för långsamt upp handen och torkar sig runt de torra ögonen. Så går hon stelt genom hallen och bort till sitt sovrum, det luktar unket och ovädrat och i det svaga ljuset som sipprar in i glipan mellan de fördragna gardinerna syns högar av kläder på golvet. På byrån ligger ett par blå handledsskydd och hon tar mödosamt på dem, spänner de svarta kardborrbanden som håller dem på plats.